Dorotean

Visst gör det ont när knoppar brister av Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
 och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
 och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
 som skapar världen.

VAR GOD DRÖJ - NAVID MODIRI OCH GUDARNA

Det är något som är fel

med den här dagen

kanoner skriker utanför

och jag har skotthål i magen

Tar på mig mina kläder

tar en banan att ha på vägen

går neråt p min gata

fastighetsskötarna gråter

Spårvagnen är försenad

och när den kommer brinner den

jag sätter mig längst bak

dit inte elden hunnit än

händerna för ansiktet

stoppar papper i öronen

en mamma med bara en arm

skriker på barnen

Var god dröj Omkoppling sker

Huset som du bodde i finns inte mer

Var god dröj Omkoppling sker

Huset som du bodde i finns inte mer

Var god vänta det är två års kö

Flera innan er har redan hunnit dö

Var god vänta det är två års kö

Flera innan er har redan hunnit då

Stora bombplan över Göteborg

jag går av på Avenyn

Poseidon har ingen skalle

och blodfärgen är ny

det är ett stort hål

i konstmuseet

alla skriker överallt

jag tar på mössan

för det börjar bli kallt

Det blöder från min mage

jag lägger på en servett

sen kurrar det lite hungrigt

klockan har nästan blivit ett

äter min banan som förrätt

sedan går jag mot McDonalds

och hoppas

att det inte

också blivit sönderbombat

Var god dröj Omkoppling sker

Huset som du bodde i finns inte mer

Var god dröj Omkoppling sker

Huset som du bodde i finns inte mer

Var god vänta det är två års kö

Flera innan er har redan hunnit dö

Var god vänta det är två års kö

Flera innan er har redan hunnit dö

Det faller smulor

från min mun

och bomber över staden

jag tror min lägenhet

är borta vid det här laget

måsarna är galna

hackar ögon som onda gamar

de hemlösa står tysta

i ett eget hörn och kramas

Jag saknar min mamma

och undrar om hon lever

Hisingen är bortsprängd

så jag tror inte hon gör det

Backa står i brand

och hela innerstan är bombad

jag ångrar att jag gick upp idag

jag skulle somnat om

en liten broshyr om pensionsförsäkring
(jan 2005)

Jag har alltid försökt tycka om de tråkiga gubbarna på tvn.
Jag har tänkt som så har jag tänkt att kanske
man blir en tråkgubbe själv en dag.
Då kan det vara bra att ha tyckt om dom hela tiden.
Likså har jag försökt tycka om knarkare, idioter och
handelsresande.
En sån kanska man också kan bli.
Världen är full av möjligheter kan jag
finna mig själv att tänka som exempelvis när det regnar.
Man måste ligga steget före.
Att tycka om de andra kan bli som att
tycka om sig själv i förskott.
Andra dagar tänker jag bara på exotiska fåglar och
läckra små vitvaror.
Det går också bra.

Här sitter jag och försöker vila upp mig efter en fullplanerad (nåja) helg, och ett svettigt, EXTREMT SVETTIGT, spinningpass.. Går väl sådär ;P
Dessutom försöker jag få mig själv att skriva om de dagar som gått,
om hur det var hos kuratorn,
hur Ordsprak (Uppsalas första internationella poesifestival), var.
hur jag har haft det i Stockholm
hur min olycka gick till och hur menen ser ut.
Men det går segt måste jag erkänna..
Men tjaa, jag måste ju få det ur mig (och dessutom vill jag kunna läsa och minnas) så här kommer det:
Kuratorn är lättast att få ur sig om, så jag börjar nog med det.
Jag hade tid 08.20 i Fredags och 08:20 i Fredags knackade jag på lärarrummet och frågade efter Pär,
som by the way jag inte hade en aning om hur han såg ut ungefär. Men när han uppenbarade sig för mig (vad bibligt, eller något, det lät.. men skit i samma) så kände jag att jag ju faktiskt kände igen honom. Vi gick iallafall till lärarköket och satte oss där. Jag satt mig på någon slags soffagrej med lurv på och han i en soffa bredvid. Sen ja.. talades vi. Och man kan väl sammanfatta det så att välta kor blev lite av ett huvudämne och jag kände mig som ett bajshuvud. Men jag ska höra mig för om elevhem och lämna mina kontaktuppgifter så jag kan få slungas till Spången. Tror jag att det blir bra, blir det säkert det..
I can't wait.
Vidare till olyckan
Den skedde i Torsdags efter att jag var på väg hem från Poetry slam på reginateatern, jag kan tänka mig att den var 22:50-22:55 eller något i den stilen. Allt går fint största delen av resan, tåget är i tid och jag hinner med bussen. Jag somnar inte på bussen utan tar mig av vid stationen. Jag får igån mopeden på första kicken och jag ger mig iväg. Går fint i Österbybruk, går fint på 292:an och går fint på ulsarbyvägen. Till en början iallafall. Sen kommer jag till den smalaste partiet av våran lilla 2,5 kilometers grusväg. På detta smalaste parti möter jag en biljävel. Och den här biljäveln behagar inte blända av (trots att jag gjort det) så samtidigt som jag ska konsentrera mig på att sakta ner och hålla mig åt sidan blir jag bländad så in i någonstans. Detta leder till att jag hamnar i diket. Stressad som jag är tror jag att jag ska kunna åka i dikesgrenen tills dess att bilen kommit förbi mig. Det var inte smart gjort av mig. Efter X antal gupp ramlar jag och mopeden åt sidan. Bilföraren uppmärksammar inte det utan kör vidare. Jag tar inte så illa vid utan reser mig upp igen, reser mopeden upp igen och sätter mig upp på mopeden. Så när jag gasar iväg för att komma hem fort SLOCKAR LYKTORNA. Och då det här är mitt i skogen klockan 23 i slutet av September förstår vilket vettigt person som helst att det blir BECK SVART.  Jag hinner väl inte direkt reagera, bromsa och sånt där smart, (eller så trodde jag att jag kunde ta mig hem utan lyktor - det är inget jag kommer ihåg i dagens läge), så jag hamnar i diket igen. Heller där tänker jag på att bromsa utan försöker ta mig åter upp på vägen.. Som vem som helst kan räkna ut med arslet gick inte det så där överdrivet bra. Och Dorotea + moped ramlar igen. Den här gången stannar mopeden dock så fort den hamnat på marken, och jag börjar störtgråta av chocken. Till historien hör att jag just, denna ödesdrigra dag, glömt min mobil hemma. Hade det varit som vanligt hade jag givetvis tagit och ringt hem mitt i chocken, men nu var det inte så. Så efter att i något tag ha samlat mig reser jag mig upp och tar mopedhjälmen över armen och travar hemmåt. Tackvare chocken har jag inte en tanke på hur mörkrädd jag är och går gråtandes den 2 kilometer långa vägen hem. Stundom hinner jag tänka att jag inte har en aning om var på vägen jag går, i mitten eller på någon av sidorna, och då jag inte var utrustad med reflexer önskade jag att ingen bil skulle komma.. och det gjorde det inte :)
Så jag kommer gråtandes inför ytterdörren och vrålar "Var är mamma?" och stegar upp för trappan. Där möter mor min upp mig eftersom hon, och Ebba, hört att något inte står rätt till. Så jag säger att vi måste hämta mopeden eftersom jag vurpat med den. Resten av kvällningen består av sårtvätt (ena armbågen, andra armen + handen) och omplåstring om vad som behövs (tilläggas bör att trots att jag gick sönder på en del ställen gick ingen av de kläder jag bar för dagen sönder på varken ett eller annat sätt. Trots att de var köpta i diverse billighets-butiker). Dessutom fick jag ju hämta mig och berätta vad som hänt. Far min gick ut och tog traktorn för att hämta mopeden, och den var inte så farligt skadad (trodde han till en början, nu var det tydligen värre menmen..)
Så här nästan exakt 3 dygn senare är jag blå längs hela höger låret, till viss del även på vänstra. Har sett plåster med kompress på vänstra armbågen som fortfarande gör ont (om vi har någon ska jag till skolsköterskan i morgon) + ett litet sår som läkts bra på handen. Skönt nog har jag inte ett dugg ont i nacken längre, som jag hade igår.

Men...uuuh, det här blev alldeles för långt och jag hade alltför mkt att skriva för att orka. Tar resterande punkter i morgon! Nighty.