Dorotean

På den senaste tiden har det uppenbarat sig för mig hur mina musikfavoriter verkligen påverkats av hur jag mått eller vilken situation i livet jag har varit i under mitt liv. Jag är ingen sån som har haft samma idoler, eller ens musiksmak, sen jag var sju-åtta år och verkligen avdyrkat mig sen dess. Nej, jag vill nog snarare säga att det varierat ganska rejält. Till en början var det mest sån musik som alla lyssnade på, mest för att jag inte ville annat än att bli som alla. Eller en bland alla snarare. Först och främst var det ett pojkband som låg mig varmt om hjärtat, och min bästa konserterfarenheter är nog fortfarande när jag såg dem i globen. Jag skulle inte göra det idag, men där och då var det Sååå stort. Sen upptäckte jag väl att jag aldrig skulle bli en av de där alla.

Då blev jag ledsen istället, och musiken följde med mig i det. Det var mest pop-låtar om deprimerade människor. Eller sånger om olycklig kärlek som jag också kunde härleda till. Lite arga "Fuck the world"-låtar på det så har ni min högstadiemusikstil.

Så småningom blev jag arg på ett lite annat sätt. Jag såg det snarare som en samhällsbrist att det blivit som det blev med mig, än att det på något sätt var mitt fel. Allt gick att skylla på samhället, och jag gjorde det! Det var väl då någon gång Hip-hopen kom in i mitt liv och jag älskade att lyssna på låtar som klagade på det ena efter det andra Det fanns fler som tyckte som jag! Tjoho!

Nu är det glad pop som gäller. Söta tjejer i, om möjligt, ännu sötare klänningar som sjunger sånadär låtar som man bara inte kan låta bli att le åt. Eller gråta av glädje om det ska vara riktigt extremt. Och jag bara dansar och dansar och dansar!