Dorotean

Jag har precis genomfört mitt första "träningspass" på mycket lång tid. Kanske inte så mycket till träningspass, men en entimmes promenad i rask takt (och min raska takt är verkligen rask) är ju bättre än ingen promenad alls. Det kändes konstigt. Jag har ju knappt rört på mig över huvudtaget sen jag besteg Sveriges högsta berg i slutet av Augusti. Dam Gud, det är ju över 4 månader sen! Sen så är väl min kropp ett rätt tydligt bevis på att den sorterns leverne inte är att föredra, men ändå.

Jag är faktiskt lite orolig över inför träningen jag har tänkt sätta igång med igen. Jag gör det nämligen inte för att må bra, eller för att det är skönt. Nej, jag vill bli snygg. Och smal. Så så fort träningen sätter igång börjar tankarna mala, om hur många kilon jag borde gå ner, hur jag ska göra det men framför allt jämför jag mig med andra. Den och den och den har ju så fina ben och armar och mage och kropp och Allting är så perfekt med alla andra. Medan jag svettas på som ett annat offer. Ju mer jag tränar blir jag tjockare och tjockare, fulare och fulare. Snacka om att man blir ganska trött på att träna med såna tankar i skallen. Jag kan verkligen konsten att trycka ner mig själv totalt. Då låter man nästan hellre bli och slutar bry sig. Jag har ju varit rent ut sagt lycklig stundtals i höst, och det helt utan att träna över huvud taget.

Men en dag ska väl vändningen komma, när jag faktiskt gör det mer för min hälsas skull än för några samhällsnormers och -ideals skull. Vi får väl se vart det leder.