Såhär i betygstider...
Så var det dags för mig att återuppta skyllandet på min barndom, eller uppväxt eller vad man nu kan kalla det. I och för sig är jag väl lite mitt i den fortfarande. Men i det här fallet blundar vi för det och tänker oss grundskoleåren som barndomen, okej? Jag menar, med tanke på att jag helt blundar för den grammatiska regeln om att en korrekt svensk mening inte kan inledas av ett "men" borde det inte vara särskilt svårt. Det är bara fantasin (eller himlen om man hellre vill det) som sätter gränser.
Vad jag tänkte skylla på uppväxten den här gången är min betygshets. Jag tänker inte ta upp Hur jag kopplar den till barndomen, dels för att jag inte alls är någon psykolog så säkert har helfel i mina tankebanor, men också för att det är såntdär jag stängt in i mig själv och det skulle göra sjukt ont att försöka släppa ut det. Men i alla fall. Det handlar om betygshets, något jag har ett extremt fall av. Jag blir verkligen helt sjuk såhär i betygstider. Jag förväntar mig i princip IG men blir sjukt besviken över annat än MVG. VG är väl okej så länge jag slipper få reda på att någon annan har MVG, då är jag helt plötsligt sämst i världen och knappt värt att leva. Visst är det sjukt? Jag skäms så otroligt mycket för det, och försöker göra så mycket som jag kan för att klasskamrater (som är de som skulle kunna bli drabbade på något sätt) inte ska märka det. Vad vet jag om de gör det eller inte, men jag fick i alla fall reda på av en av de närmre att hon märkte det. Fast hon vet antagligen inte hur extremt det är. Pinsamt som sagt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det har funnits där så länge betyg och/eller omdömen har funnits och jag har betett mig på ungefär samma sätt. Skillnaden var väl att det var Ännu värre under högstadiet. Minns speciellt en gång när jag skulle få tillbaka ett matteprov (ja, det gäller provresultat och uppsatsomdömen också...) någon gång i nian. Då fick jag sådan ångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen och fick snabbt som attan ta mig till ett ställe att vara ensam på för att lugna ner mig. Något sånt har inte hänt på länge nu, men det känns ändå illa. Ibland önskar jag nästan att jag kunde få uppleva ett skolår som en som måste kämpa armarna av sig för varenda G, och med rätta verkligen vara glad över betygen som kom sen. Jag behöver ju uppenbarligen lite perspektiv på saker och ting.. Fast bäst vore nog ändå om hela den här jämföra-sig-med-andra grejen kunde upphöra helt. Varför kan inte alla låta bli att fråga alla om provresultat och så vidare? Jag kan inte med mig själv när jag slänger ut mig att jag minsann fick MVG i filosofi (som är det senaste exemplet). Varför håller jag inte bara käften? Kommer ihåg att jag minsann försökte, i första ring tror jag att det var, säga att jag inte sysslade med sånt och alltså varken avslöjade min resultat, eller ville höra andras. Men ja. Det höll uppenbarligen inte i sig så länge, så nu är jag här igen. I och för sig verkar jag inte ensam eftersom det finns en klasskamrat som tydligt visar att han bryr sig. Varje gång ett prov har återlämnats, eller ett betyg har avslöjats är han genast där och ska höra "Vad fick du?" eller den något mer diskreta "Hur gick det för dig?". Och han gör inte heller det till en hemlighet att han frågar för att veta om någon har bättre än honom. Besvikelsen riktigt lyser om han får nys om någon som hade lite fler poäng. Nåja. Det kanske är ett problem jag kommer ta tag i till nästa år.
Idag var det också dags för annat som nog både en och annan varit rätt mycket nervös för: Den muntliga delen av det nationella provet i svenska. Som tur var har jag redan mitt avklarat (gjorde ett halvdant försök att presentera MoMA på ett vettigt sätt när vi var i Äpplet) men det var mycket trevligt att få ta del av andras redovisningar. Vilka talanger man har i klassen! Och modiga talanger som öppnar sig helt och fullt om sådant jag själv skulle vara mer än tyst om. Intressant att se hur olika vi tänker i klassen också, om vad modern är och sådär. Mest intressant var om den moderna människan som köpgalen idiot som försummar naturen (typ). Och min egen redovisning ska det faktiskt bli kul att höra vad betyget blir, om jag för en gångs skull kan vara nöjd med rätta. Annars brukar jag bara bli besviken när jag är nöjd. Sån är jag..
Vad jag tänkte skylla på uppväxten den här gången är min betygshets. Jag tänker inte ta upp Hur jag kopplar den till barndomen, dels för att jag inte alls är någon psykolog så säkert har helfel i mina tankebanor, men också för att det är såntdär jag stängt in i mig själv och det skulle göra sjukt ont att försöka släppa ut det. Men i alla fall. Det handlar om betygshets, något jag har ett extremt fall av. Jag blir verkligen helt sjuk såhär i betygstider. Jag förväntar mig i princip IG men blir sjukt besviken över annat än MVG. VG är väl okej så länge jag slipper få reda på att någon annan har MVG, då är jag helt plötsligt sämst i världen och knappt värt att leva. Visst är det sjukt? Jag skäms så otroligt mycket för det, och försöker göra så mycket som jag kan för att klasskamrater (som är de som skulle kunna bli drabbade på något sätt) inte ska märka det. Vad vet jag om de gör det eller inte, men jag fick i alla fall reda på av en av de närmre att hon märkte det. Fast hon vet antagligen inte hur extremt det är. Pinsamt som sagt, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det har funnits där så länge betyg och/eller omdömen har funnits och jag har betett mig på ungefär samma sätt. Skillnaden var väl att det var Ännu värre under högstadiet. Minns speciellt en gång när jag skulle få tillbaka ett matteprov (ja, det gäller provresultat och uppsatsomdömen också...) någon gång i nian. Då fick jag sådan ångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen och fick snabbt som attan ta mig till ett ställe att vara ensam på för att lugna ner mig. Något sånt har inte hänt på länge nu, men det känns ändå illa. Ibland önskar jag nästan att jag kunde få uppleva ett skolår som en som måste kämpa armarna av sig för varenda G, och med rätta verkligen vara glad över betygen som kom sen. Jag behöver ju uppenbarligen lite perspektiv på saker och ting.. Fast bäst vore nog ändå om hela den här jämföra-sig-med-andra grejen kunde upphöra helt. Varför kan inte alla låta bli att fråga alla om provresultat och så vidare? Jag kan inte med mig själv när jag slänger ut mig att jag minsann fick MVG i filosofi (som är det senaste exemplet). Varför håller jag inte bara käften? Kommer ihåg att jag minsann försökte, i första ring tror jag att det var, säga att jag inte sysslade med sånt och alltså varken avslöjade min resultat, eller ville höra andras. Men ja. Det höll uppenbarligen inte i sig så länge, så nu är jag här igen. I och för sig verkar jag inte ensam eftersom det finns en klasskamrat som tydligt visar att han bryr sig. Varje gång ett prov har återlämnats, eller ett betyg har avslöjats är han genast där och ska höra "Vad fick du?" eller den något mer diskreta "Hur gick det för dig?". Och han gör inte heller det till en hemlighet att han frågar för att veta om någon har bättre än honom. Besvikelsen riktigt lyser om han får nys om någon som hade lite fler poäng. Nåja. Det kanske är ett problem jag kommer ta tag i till nästa år.
Idag var det också dags för annat som nog både en och annan varit rätt mycket nervös för: Den muntliga delen av det nationella provet i svenska. Som tur var har jag redan mitt avklarat (gjorde ett halvdant försök att presentera MoMA på ett vettigt sätt när vi var i Äpplet) men det var mycket trevligt att få ta del av andras redovisningar. Vilka talanger man har i klassen! Och modiga talanger som öppnar sig helt och fullt om sådant jag själv skulle vara mer än tyst om. Intressant att se hur olika vi tänker i klassen också, om vad modern är och sådär. Mest intressant var om den moderna människan som köpgalen idiot som försummar naturen (typ). Och min egen redovisning ska det faktiskt bli kul att höra vad betyget blir, om jag för en gångs skull kan vara nöjd med rätta. Annars brukar jag bara bli besviken när jag är nöjd. Sån är jag..
Kommentarer
Trackback