Dorotean

Jag har sagt det förrut, och det verkar som om jag kommer fortsätta få anledningar att säga det igen - att resa är ett äventyr även om det bara är till skolan man ska. I vanliga fall brukar jag åka mot skolan först vid elvatiden. Tidigas, på onsdagar åker jag klockan 13, och jag älskar det. Men just idag var jag tvungen att åka tidigt. Redan kvart i åtta bar jag mig iväg hemifrån, för att kunna ta bussen som gick ifrån samhället klockan 8. Så länge gick det bra, jag frös inte ens trots betydligt mindre kläder än jag hade till exempel förra veckan när jag frös som ett as. Bussen kom också i tid och allt var frid och fröjd, det skulle gå så bra att komma in till studentsmössprovningen (som var anledningen till den tidiga uppstigningen). Trodde jag ja.  När bussen hade kört i ungefär en kvart (av totala 20 minuter) började den helt plötsligt sakta ner och stannade efter ett tag helt in. Framför bussen stod en rad billar/lastbilar och också den bussen som gick en halvtimme innan bussen jag satt på. Anledningen till detta? En lastbil. Men inte vilken lastbil som helst utan ett vält lastbil som låg rakt över vägen, med baken på ena sidan och fören på andra. Den täckte alltså hela körbanan. Där stod vi och försökte se om något hände. Ingen bärgningsbil var ännu på plats och i och med att den tidigare bussen också stod i kön visste vi att läget varit såhär i mer än en halvtimme. Tiden gick och det fanns ännu ingen möjlighet för mig att hinna med tåget som skulle ta mig i tid till mössprovningen, och jag blev jättestressad. Jag hade ju blivit tillsagd att man måste vara där för att över huvud taget ha en chans att få en mössa. I min fantasi förstördes hela min studentkväll och allt blev till kaos. Efter ett tag fick vi dock reda på mer om olyckan, eftersom det kom traffiknyheter på radion. Lastbilen hade legat där den låg i lite mer än 45 minuter, och det skulle minst ta ytterligare en timme för att få den av vägen. GAAARGHH. Då blev jag ännu mer frustrerad, jag stod inte ut med tanken på att sitta där på bussen i en hel timme. Då kom jag och några medresenärer på den geniala idén att vi ju faktiskt kunde gå till tågstationen, den var inte överdrivet långt bort (högst 4 kilometer). Vi skulle gott och väl hinna med nästa tåg och skulle därmed bara bli en timme sena. Då skulle jag också kunna prova/beställa studentmössor med nästa klass. Sagt och gjort så tog vi oss ut ur bussen och började gå i en behaglig takt. Det gick ganska bra och vi var väldigt glada att det inte var kallt ute. Dessutom hade vi gott om utrymme eftersom det inte kom några bilar alls på ena körfältet som vi därför gjorde till "vårat". Det tog oss 40 minuter att ta oss hela vägen från olycksplatsen till stationen och när vi väl var framme höll vi alla tummar och tår öfr att tåget inte skulle vara inställt. Det hade verkligen varit som toppen på isberget. Eller droppen som fick bägaren att rinna över. Hade tåget varit inställt är jag nästan säker på att jag åkt hem.. eller nej. jag hade GÅTT hem, i protest. Mot vad? Det har jag ingen aning om, men det är inte alltid så viktigt. Nu vet jag dock inte om jag bävar inför eller ser fram emot när nästa resa inte riktigt blir som planerat.. Men den som lever får väl se.