Dorotean

Härmed vill jag uppmana alla bloggläsare att delta i Uppsala bor mot rasism's manifestation med parollen "Inga fler kristallnätter". Den anordnas för att "att uppmärksamma de brott som begicks mot mänskligheten under kristallnatten" (uppsalabormotrasism.se)

Med start klockan 18:00 i Odinslund kommer ett fackeltåg vandra genom stan,
med Ungdomens hus som mål. Där kommer det hållas tal av Hans Niklasson.

Kom och var med!

Jaja. Nu känner jag mig typ lika öppen som ett öppet sår. Ett såntdär toköppet sår som man verkligen Känner är öppet fast man inte ens ser det. Jag tänkte lägga upp en bild för att ilustrera, men fick verkligen avsmak när jag bildsökte på "sår". Jag rekomenderar er Verkligen att låta bli. Jag var nära att spy på minuten. Ni får använda fantasin för hur jag känner mig istället :)

För ett tag sedan berättade jag att jag börjat skriva på min "Psykologiska resa", om hur jag mått rent psykiskt (med bidragande orakser osv också förklarat såklart.). Nu har jag kommit fram till gymnasietiden och tänkte publicera första delen. Här har ni den. Varsågod och gotta er, och lämna gärna synpunkter!

Det började i åttan. Eller var det kanske ännu tidigare? Såhär efteråt blandar åren ihop sig och jag kan inte riktigt skilja det ena från det andra. Det var i alla fall någon gång under högstadiet det hela satte igång ? min psykologiska resa. Med psykologiska resa menar jag inte någon slags personlig utveckling eller förverkligande av mig själv, utan en resa som har innehållit mer eller mindre psykiskt icke-välbefinnande. Jag har helt enkelt varit deppig på ett eller annat sätt sedan i 7-8. Nu går jag sista året på gymnasiet. Det är en lång resa jag varit ute på, och den har jag tänkt berätta om nu.

Det började alltså i åttan. Jag säger så för enkelhetens skull. Då handlade det om mer eller mindre regelbundna perioder (c:a en dag långa) med ?deppighet? som jag kallade det. De innehöll för det mesta en härlig blandning av tårar, tankar om hur värdelös jag var och hur alla ogillade mig. Förutom dessa tankar hade jag en otroligt stark utanförkänsla. Jag tyckte inte att jag hade någon. Det fanns ingens axel att gråta mot, och ingen jag kunde ringa när jag mådde som värst mitt i natten. Såklart blev detta ännu värre när jag såg hur mycket alla andra hade någon. De flesta hade kvar vänner de varit bästisar med under lågstadiet, och jag som alltid varit utan bästis fick vara utan. Det blev jag påmind om hela tiden. Jag fick klamra mig fast som en igel på dem som kunde liknas lite vid en vänskapsfigur. Konsekvenserna av detta var alltså att jag ganska ofta var rätt ledsen, och eftersom jag inte hade någon att dela med det blev det än värre. Känslorna/tankarna kunde komma nästan var som helst och utan någon egentlig anledning. Något som var väldigt ofta förekommande var jämförande tankar. X var bättre än mig, Y var snyggare än mig, Z hade mer vänner än mig och det var alltid till deras fördel. Dessutom medförde det ofta att eftersom X var bättre än mig, var Alla det. Och det tog inte slut där! Nej, för i och med att alla var så himla mycket bättre (eller vad det för tillfället handlade om) än jag så såg alla ner på mig, och hatade mig. Detta intalade jag alltså mig själv med jämna mellanrum, och eftersom jag inte kunde hitta några tecken som visade på någon motsats höll det på så ganska länge.

När det var som värst hade jag dessutom en stark dödslängtan, för vad ska någon som ingen bryr sig om att leva för? Nej, just det, ingenting! Mina tankar kunde dock variera sig lite. Även fast det mestadels handlade om att det var mig det var fel på, jag var ful och dum i huvudet och så vidare, fanns det de gånger som jag tänkte helt tvärtom. Det var Alla Andra det var fel på, dom var Alla fula och dum i huvudet som inte fattade vilken fin människa jag var. Då var det inte jag själv som skulle dö utan jag målade upp vackra bilder om hur jag fick tända eld på hela samhället, och därmed alla invånare. Jag minns en gång när jag och en ?kompis? satt och pratade om det och jag visste hur allvarlig jag var, medan det kändes väldigt oseriöst från hennes sida. Framförallt eftersom hon betedde sig som om hon trivdes där. Då blev utanförkänslan om möjligt ännu starkare. Det jag lyckades uppmuntra mig med, de gånger jag lyckades, var att det snart var över. Snart skulle jag komma till gymnasiet och där skulle Alla bli annorlunda. Jag skulle få en massa vänner och alla, till och med jag själv, skulle tycka att jag var så snygg och bra. Jag skulle slippa alla de idioterna som fanns omkring mig då och allt skulle bli frid och fröjd. Jag vet inte om det var en så bra tanke, men den hjälpte mig i alla fall.

Något annat som hjälpte mig var kontakter på Internet. När man inte har någon enda här hemma, i den ?verkliga? världen, att vända sig till får man utnyttja det man har. Internet och dess många ungdomscommunities var fullt av ungdomar i samma sits som mig, eller som bara kunde lyssna ändå. Och jag vräkte ur mig. Jag vräkte ur mig och vräkte ur mig för den ene okända människan efter den andre. Det spottades många gånger både på mig själv och på idioterna. Och det hjälpte faktiskt. I alla fall för stunden. När man satt där med en massa tung ledsenhet i bröstet blev det en sådan otrolig lättnad att få dela med sig av det, och till en följd av det gråta sig lite, lite lättare. Såhär såg det nog ut ganska länge. Jag tvivlar på att någon i skolan och innebandylaget märkte eller reflekterade över det någon gång, och det skulle förvåna mig om mina föräldrar visste om det. Sånt där var ju pinsamt, och absolut inget man pratar om. Som dotter har man ju ändå något slags ansvar över att vara duktig. Och vilken barnunge som helst förstår ju att om man är duktig är man inte den som är lämnad utanför eller som inte har några vänner. Så på hemmafronten var det tyst. Torka tårarna efter att man gråtit vid datorn så syntes det inga spår alls.

En dag tog allt en vändning. Tyvärr inte åt det positiva hållet, men ändock en ändring. Så här var det: Det var på våren i nian någon gång, antagligen rätt tidigt på våren ? kanske i mars. Jag antar att jag, trots att jag inte kommer ihåg det, ändå pratade med vissa om hur jag mådde. Då hade jag ändå varit ledsen ganska länge, och det hade intensifierats senaste 6-8 månaderna. Nu hände det också att jag fick ångestattacker, ofta i samband med något som hade med skolprestationer att göra, typ att få tillbaka ett prov eller få reda på ett betyg. Det var mycket jobbigt och det var nästan så att jag inte kunde ta kontroll över situationen ibland. Dessutom hade utanförkänslan förstärkts ytterligare. Jag hade inte längre någon att umgås med, eller knappt att hälsa på, i min egen klass så de flesta lektioner fick jag sitta ensam. Jag hade ett par tjejer att umgås med på rasterna, och äta lunch med, men det var inte mycket mer med det. Det värsta, och största skillnaden, var dock en kille i åttan som jag tidigare bara kände till namnet och utseendet (vi hade alltså inte haft någon kontakt innan) som nu började attackera mig. Det var ord om hur ful och tjock jag var och vilka fula byxor jag hade. Och en tjej med redan trasigt självförtroende mår, som vem som helst förstår, inte ett dugg bättre av att få sånt skriket efter sig i uppehållsrummet ? med halva skolan närvarande. Dessutom var det knuffar och liknande när vi möttes i korridoren.

En konsekvens av detta, som jag har kommit på först efteråt, var att jag ?hade ont i magen? i snitt en gång i veckan. Jag hade antagligen inte alls ont i magen, men den psykiska påfrestningen satte sig i magen så den påhittade/önskade magvärken blev riktig. Någon gång när min mamma blev fundersam och tyckte att vi skulle åka till sjukhuset för att kolla magen höll jag mig någon vecka för att släcka misstankarna. Att berätta om mobbning (eller vad man nu kan kalla det) är nästan ännu mer otänkbart än tidigare då jag bara kände mig ensam ? så det fanns inte på kartan. Min dödslängtan hade också blivit starkare, och betydligt med ofta förekommande än när de började komma. Någon gång när jag blev riktigt desperat, och rädd för mig själv, tvingade jag mig själv att lova mig själv att jag skulle dö lycklig. Gjorde det kunde jag ju inte begå något i mitt ledsna tillstånd. Jag vet inte hur mycket det betydde egentligen, men det fick mig att hålla emot i alla fall.

Ungefär såhär såg det alltså ut när vändningen kom. Vändningen neråt. Jag satt på skolgården med ett par klasskamrater, som jag som sagt antagligen hade pratat om min ledsenhet med. Det var en av årets första riktigt soliga i varma dagar ? så vi satt där och bara njöt. Jag hittade en liten glasbit som jag tog upp och började känna lite på, jag kände på den lena ytan men också på de vassa kanterna. Efter ett tag började jag skära mig själv lite på prov på ena handryggen. Det kändes faktiskt ganska skönt, och såg det inte lite snyggt ut också? Jo. Det tyckte jag nog. Det blev några fler röda streck på handen som spände och gjorde lite ont, men hade ändå någon tjusning tyckte jag. Efter ett tag märkte en av de jag satt med vad jag gjorde, vid det laget blödde jag antagligen om handen också, och bad mig sluta. Okej sade jag, men behöll ändå glasbiten i handen ? den där smärtan hade förtrollat mig och jag ville uppleva den igen. Jag fyllde i några av strecken lite i smyg, och sen var det dags att gå upp till gymnastiken. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg och som antagligen inte var väsentlig, skulle jag inte vara med så jag bytte inte om och satte mig istället på en bänk i sporthallen, med min nya vän glasbiten i handen. Självklart kunde jag inte låta bli att fortsätta med min nya vana, det var nästan som om jag blivit besatt. Så kom en av ?vännerna? och sa åt mig på skarpen att jag Verkligen inte fick göra sådär, och att jag skulle sluta. Då brast det. Jag började gråta, verkligen störtgråta ? sådär som bara småbarn gör. Jag kan inte minnas att jag sa något, eller förklarade något. Jag bara grät. När läraren frågade om det var okej nickade jag så övertygande jag kunde med tårarna sprutade. Det var det ju verkligen inte, men vad skulle jag säga? Jag kunde eller ville absolut inte öppna mig så det fick bli som det blev.

När jag lugnat ner mig ett tag rannsakade jag mig själv och gick och slängde glasbiten i papperskorgen. Jag övervägde flera gånger att jag skulle gå och hämta den, men insåg att det var bäst att låta den vara. Jag trodde väl att suget efter blodet, smärtan, vaddetnuvar som frestade skulle släppa efter ett tag. Det gjorde det inte. Istället blev det ännu värre när jag kom hem. Där blev jag verkligen som besatt, jag vill bara ha mer av det där som jag fick när jag rispade med glasbiten så jag tog till alla medel jag kunde tänka mig ? det var stora kökskniven och mina egna rakknivar som kom fram. Det var inga djupa sår, men ändå hjälpte det. När paniken, eller besattheten, lagt sig skämdes jag. Jag skämdes så fruktansvärt. Jag försökte täcka över med plåster, och författade bra förklaringar till varför jag såg ut som jag gjorde på handen. Allt för att dölja allt för föräldrarna, och möjligtvis undrande kamrater i skolan.

Ett tag innan det här hände hade jag fått kontakt med skolans kurator. Jag hade länge velat gå till henne, för att försöka få stop på ledsamheten, men det var inget jag orkade/pallade ta tag i själv. Men när omständigheter gjorde att jag grät två, om inte flera, gånger öppet i skolan ? inför en och samma lärare (bland andra) hjälpte läraren mig med att kontakta kuratorn. Så, när jag berättade för kuratorn om hela händelsen när jag bröt ihop och började rispa blev hon väldigt orolig och sa att om jag inte slutade fick jag kontakta BUP istället ? eftersom hon inte hade en sån utbildning att hon kunde hjälpa mig. Okej tänkte jag, jag visste konsekvenserna. Skulle jag inte sluta upp med blodhetsen (och tillhörande ångest) skulle kuratorn kontakta både psykolog och mina föräldrar. Det kändes inte direkt bra. Ändå var det inte något som fick mig att sluta. Lik förbannat fortsatte jag att söka den där smärtan, nu var det inte bara i form av sår utan också att bränna mig. Att hälla stearin på tunn och känslig hud gav ungefär samma effekt som blodet, men gav inga spår. Så när jag nästa gång träffade kuratorn kunde jag inte med att ljuga, jag sa som det var och att jag var beredd att ta konsekvenserna.

 Det kändes bra läskigt när jag visste att Kuratorn ringt hem och berättat allt för mamma, jag visste inte hur hon skulle reagera, eller vad jag skulle säga. Jag var ganska orolig när jag var på väg hem den eftermiddagen, men det gick ganska bra. Minns inte alls vad vi sa, men jag kommer ihåg att vi diskuterade igenom det kuratorn och hon diskuterat igenom. Det beställdes en tid på BUP där det först skulle genomföras ett bedömningssamtal, med mamma närvarande. Usch och fy. Inte nog med att jag skulle öppna mig för en helt främmande människa, jag skulle behöva öppna mig för min mamma också. Kunde det bli värre? Jag tror inte att jag tyckte det då i alla fall. Man var ju tvungen att vara så öppen som möjligt, för att det över huvud taget skulle hjälpa, men o vad pinsamt och hemskt.

Så kände jag väl där på samtalet också. Dels var det svårt att över huvud taget prata om allt, och de närvarande gjorde det inte direkt lättare. I alla fall inte mamma. Jag tyckte nog att det var ganska skönt att prata med någon som jag inte alls kände eller ens kände igen, men att mamma satt där var både skönt och jobbigt. När psykologen fått ur mig vad som behövdes pratade mamma lite också, och hon var inte förvånad. Hon hade tydligen märkt att jag var sur och vresig ofta (det var så jag visade det utåt) och undrade lite över det där med mitt magonda. Jag blev jätteförvånad, jag hade ju trott att hon inte hade fattat någonting ? jag som var så bra på att dölja saker. Men så var det tydligen inte. I alla fall bestämdes det att jag skulle gå hos den här psykologen för att få hjälp med att behärska ångesten på annat sätt än med självdestruktiva handlingar, och det kändes ju riktigt bra. Och det gick faktiskt bra också. Jag vet inte hur många gånger jag gick där, men det var inte övermånga, men jag lärde mig i alla fall att hantera mina känslor på ett hyfsat sätt. Dock försvann inga av känslorna och jag var fortfarande ledsen och kände mig ensam och utanför.

När jag slutade behandlas av henne var det första veckan på sommarlovet efter nian, och jag hade nio veckor kvar till det efterlängtade gymnasiet när allt skulle bli så bra och jag skulle bli sådär lycklig. Det blev en sommar ganska lik mina tidigare somrar, men ändå inte. I och med att den inleddes av en 3 veckors språkresa till England blev den lite annorlunda ? men känslorna följde med även över havet. Det var några riktigt jobbiga kvällar/nätter där. Och där var möjligheten ännu mindre att kunna prata med någon. Som tur var hade jag Simon, som jag sms:ade till trots att det var hiskeligt dyrt. Simon hade kommit att bli min stöttepelare i livet. Vi hade aldrig träffats, jag visste inte ens hur han säg ut, ändock var han den personen jag kände bäst. Sedan sommarlovet mellan 7:an och 8:an hade vi haft kontakt över nätet, till en början. Sen hade det gått över till telefonkontakt och den här sommaren var det nog som intensivast. Det var inte ovanligt att vi pratade 3 timmar om dagen. Och han var alltså den som fick hjälpa mig där, när jag låg med världens ångest i en säng hos en helt främmande familj och bara ville dö. Det var i och för sig inte ovanligt att han fick göra det när jag var på svensk mark heller, det behövdes inte många sms/många minuters prat för att jag skulle bli en ganska glad Sara. Men där och då, i Hastings på skolresa, var det väldigt viktigt för mig.

Vid något tillfälle på resan berättade jag till och med lite om mitt förflutna för några medresenärer. Jag förstår inte hur jag kunde ta det steget, jag hade aldrig berättat för någon om psykologbesöken och så vidare, men det gjorde jag där i alla fall. Sen blev jag pinsamt glad åt att jag faktiskt lyckades skaffa vänner som ville umgås med mig. Jag behövde inte hänga efter någon som en svans, och det verkade inte som om folk hatade mig/tänkte illa mig. När jag var på det humöret kunde jag i och för sig inbilla mig det om vissa ? det var som om jag var tvungen att ha alla ?roller? omkring mig. De som hatade mig, de som såg ned på mig och så vidare. Det blev en lite förvirrad tid, då jag samtidigt såg att jag ? som den dåliga människa jag var ? faktiskt kunde skaffa kompisar, inte kunde låta bli att jag inte kunde det. För alla där älskade ju inte mig, och det hade väl varit konstigt om de gjort det. När jag sen kom hem ifrån resan hade jag i alla fall ett ännu lite starkare hopp om att det skulle bli så bra på gymnasiet. Jag skulle bli världens populäraste och skulle genast börja älska livet

Resten av sommaren blev dock ingen hitt. Det var ganska skönt första veckan, att bara få sova ut och lugna ner sig lite efter sista skolveckornas stress, plus språkresans alla intryck. Sen blev jag ganska uttråkad, och fick alldeles för mycket tid att tänka på alla de där dåliga sakerna jag inte alls ville tänka på. Det blev inte lättare att en kompis, som jag kallar det för enkelhetens skull, min närmaste kompis till och med hade en massa spännande saker för sig hela tiden och knappt hade tid att träffa mig. Men jag överlevde det i alla fall, alla mina jämna plågor och allt som störde mitt liv. Så var det dags att börja gymnasiet!

Jag har ju blivit utmanad också. Nu efter X antal diverse utmaningar är det kanske dags att anta en?

Jag blev utmanad av Moa, här är reglerna:

1. Länka till den du blev utmanad av. http://bananpannkaka.blogg.se/
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dom du har utmanat, i deras blogg.

7 Sanningar om mig själv:

1. När jag var liten var jag jätterädd för tjuvar. Och att det skulle börja brinna i vårat hus (eller det hus jag befann mig i).
2. Jag har/har haft en obotlig hudsjukdom som bara några hundra i Sverige har.
3. Att inreda är det enda jag kan hålla med om/säga att jag är bra på. Allt annat skrattar jag bort/tar som ett skämt.
4. Ibland önskar jag att jag varit ung på 70-talet istället för nu.
5. Jag blir alldeles hög av att demonstrera. Blir helt stirrig och det tar aldrig slut på energi. Oftast slutar det med att jag vrålar bort min röst, men lika glad är jag för det.
6. Min absoluta favoritstad är Stockholm.
7. Det äckligaste jag någonsin ätit är en majssoppa som serverades på min högstadieskola. Den var så obehaglig att äta att jag fick gåshud. Av det negativa slaget.

Och jag orkar inte utmana någon :)

Vissa människor förundrar mig. Även fast jag inte vill erkänna det,  och med en skräckblandad förtjusning, kanske jag till och med beundrar dem. De där som bara pratar på, och det inte i några små mängder och korta stunder. Nej. snarare hela tiden och gärna hur länge som helst. Jag har på mindre än ett dygn varit i kontakt med två sådana (båda av manligt kön) och det är därför jag reflekterat över det. Det har verkligen varit helt sjukt. Visst har det hänt att jag kommit på att jag pratat överdrivet mycket, och då gärna om sånt som ingen annan är intresserad av. Men mestadels är jag nog den tysta (tråkiga) som liksom inte tillför, eller betyder, särskilt mycket för det sociala umgänget i t.ex. en grupp människor. Men de här två är liksom kända för att vara pratkvarnar, och ordentliga sådana - och ändå blir jag chockad. För mig är det nästintill oförståeligt att hålla på att babbla på och babbla på om i princip bara skit. Eller okej, det är inte alls bara skit men det blir liksom skit av att det är så himla mycket. Ena sekunden pratas det projektarbete och nyckelharpsspel till att gå över till övningsskörning och Lars Winnerbäck. Detta inom loppet av bara ett par minuter. För inte nog med att det är mycket, det går fort också - och det hoppas hit och dit hela tiden. Som sagt blir jag chockade, men visst är det intressant hur olika folk kan vara. Och det ska man ju låta dem vara också :)

Igår kände jag mig vacker. För första gången på mycket mycket länge, om jag någonsin gjort det, kände jag mig vacker. Jag gled omkring på stan och lyste av allt det vackra. Jag log åt varenda kotte jag mötte - och tro det eller ej men de verkade uppskatta det! Eventuellt var jag lycklig, det är så himla svårt att avgöra. Jag är inte hon som är den mest vana att känna en massa bra känslor, Onej - tvärtom. Just det har blivit extra tydligt för mig senaste veckan. Jag har nämligen bestämt mig för att skriva om min "psykologiska resa", alltså hur mitt psykiska mående har sett ut sedan ungefär åttonde klass när det hela började. Det är helt sjukt. Jag är så imponerad över mig själv att jag har Orkat med allt under alla dessa år, jag förstår inte att jag klarat mig ur det utan större men än vad jag har idag. Och det är inte lite heller. Hittils har jag skrivit om åttan och nian, det är tre sidor långt. Så nu har jag ettan och tvåan på gymnasiet kvar plus nuläget. Men det kommer nog ta ett tag. Det är så sjukt påfrestande för både kropp och själ att öppna upp sig totalt - även om det bara är för datorn än så länge - och sätta ord på sådant man blviit påverkad av/tänkt på under flera års tid. Så jag orkar inte mer än en liten bit i taget. Dessutom vill jag att texten ska bli så sanningsenlig som möjligt och eftersom jag (överraskande nog) hela tiden kommer på nya saker är det nog bara bra att det får ta tid. Får se vad jag ska göra med texten sen. Eventuellt lägger jag ut den här, bara för att liksom. Annars kan intressanter be om att få läsa den så kan jag överväga om han/hon ska få det. Jagmenar, det är ett Väldigt stort steg och jag vet inte om jag har kapacitet att genomföra än. Något jag med all säkerhet vet att jag inte är beredd på är att visa den för mina föräldrar. Det skulle nog bli chockartat för båda parter, och det känns lika bra att undvika det. Får väl se om de någonsin får läsa det. Eller någon annan i familjen för den delen. Det tvivlar jag på. Kanske ska fråga min psykolog om hon vill läsa den dock. För att det känns som om jag vill ta ett lite längre steg än bara ha texten på datorn.. Det får väl visa sig helt enkelt.. Den är ju inte klar än på ett tag ändå så :)

Jag har dessutom blivit klänningfierad. Jag har ingen aning om vad det är som hänt, men något konstigt är det. Senaste veckan har jag köpt 3 (TRE!!!) klänningar. Och planerar att köpa en fjärde i morgon. Hahah.. Jag som alltid hatat klänningar, och nu är jag helt.. Kär. Vilket genialt plagg det är.. Och så skönt!! I alla fall om man har strumpbyxor eller leggings under. Nu har jag ju också införskaffat mig en vinterkappa, så att jag kan bära klänningar även i vinter. Tjoho!

Jag är en dålig bloggare, kanske till och med en Riktigt dåligt bloggare. Jag uppdaterar ungefär aldrig (om man jämför med de som gör det 3 ggr/dag till exepel) och när jag väl gör det är det antingen med en text jag själv inte skrivit, eller en text jag skrivit som handlar om ingenting. Det blir mest bara bladder om att jag vill fortsätta vara feminist och hur arg jag blir på de som inte är det. Hahaha.. Det är verkligen Inte bra. Speciellt som jag själv har bloggar jag följer och blir i det närmaste besviken om jag besöker dem och de inte uppdaterat på en dag eller två. Jag själv gör det liksom varannan vecka, så vad har jag att säga till om? Det känns lite som om jag har förutsättningarna emot mig, jagmenar jag har till exempel inte alls något intresse av att ta en massa bilder på mig själv och lägga upp "dagens outfit", även fast det skulle leda till fler blogginlägg. Jag är inte heller en bloggare som kommit på värsta idén (typ idolbloggen.blogsot.com)och..  Nej. Det här blir inte bra. När ska jag rycka upp mig? Jag saknar nästan de där kvällarna när ångesten låg i magen och jag skrev en massa bladder om blod som rann och själar som brann upp (typ). Då skrev jag i alla fall, visade att jag levde. För det är ju bara om man finns på internet som man verkligen är vid liv.. hahaha.. ne, Godnatt. Det verkar inte komma något vettigt idag heller.

"vet du..jag älskar din blogg!! Den är en sån där blogg som man lär sig av, nytt hela tiden.. Underbart!"

Jag tackar hjärtligast för komplimangen (som jag väljer att tolka det som),
och uppmanar övriga läsare att också kommentera. Även om det är kommentarer som "Sluta va sån bitterfitta".

Jag vet att ni finns. Liksom. :)

De här sovmornarna som man var så himla nöjd över innan terminens start, och under några dagar i terminens början börjar nu bli något man vill bli av med. De tycks vara helt onödiga eftersom de "förstör" en hel dag. Man kan liksom inte hitta på något på morgonen, för då är alla andra i skolan och/eller så hinner man inte eftersom man inte vill gå upp klockan 06:00 för att hitta på något. Sen när man kommer hem igen efter skolan är det nästan för sent för att hitta på något ordentligt då istället. Eller, visst skulle jag kunna hitta på något och vara igång hela natten, men de man skulle kunna hitta på något har ju skola som en normal elev och kan inte tänja på sovgränserna hur mycket som helst. Det är rätt ovärt. Det är nästan så att jag längtar till efter höstlovet när jag bara har sovmorgon 3 dagar i veckan.

Den här sovmorgonen ska jag dock utnyttja galant. Jag gick upp i ottan (typ 07:30) för att kunna ta bussen klockan 09:00 eftersom jag ska till stan och inhandla presenter. Nej, det är inte till min mamma sm fyller 50 på Lördag, utan till min kusin som fyllde 9 i Juli. Det ska bli himla skoj. Jag älskar verkligen att hitta "perfekta" presenter där mottagaren blir gladare än gladast av att få dem. Ska bli ett äventyr och se om man kan hitta sånt till en 9 åring med, det var ju ett tag sen när jag var där och mitt minne är tyvärr inte så tydligt så att jag kan konstatera att "När man är nio gillar man...". Dessutom går ju det i vågor, så det som var hippt 1998 är antagligen inte alls det idag. Nåja. Vi får se hur det går.

Värme!

Häromdagen slog det mig: Tänk om jag blir som Linda Skugge!!! och det var med panik i tänket jag tänkte det. För en par tre år sedan kunde jag tänka saker som "åh, Hoppas verkligen jag blir som Linda Skugge", men nu har det alltså förändrats. Och det beror nog inte så mycket på att jag har förändrat mig (för det har jag tack och lov sen högstadiet), utan snarare för att Hon har det. Linda Skugge var nämligen den tuffa kvinna som fick in mig på feministeriet. I åttan någon gång (tror jag) slukade jag hennes böcker "Akta er gud för här kommer jag och jag är jävligt förbannad" och "Det här är inte en bok" och fullkomligt älskade dom. Varenda ord tog jag till mig och ju mer jag läste, desto mer höll jag med henne. Javisst är det sjukt att Charlotter Perelli säger sig inte vara en porrstjärna, men ändå vill sminka sig en sån. Eller att alla killar fick prata mycket mer än mig. Sånt började jag bry mig om. Jag fortsatte raka mig under armarna, eftersom jag fick lära mig att man kunde göra det även som feminist. Puh. Då behövde jag inte sticka ut ännu mer (och bli ännu mer utfryst...) i min uppväxthåla än vad jag redan var.

Jag önskade mig verkligen ett liv som Linda Skugge, som på den tiden livnärde sig på att skriva arga feministiska krönikor på Expressen. Jag drömde många drömmar om hur lokaltidningen skulle få upp ögonen för den givna talangen (jag alltså) så att min hägrande journalistkarriär kunde börja någon gång. Men ingen ringde. Jag visade i och för sig inte att jag levde eller ville/kunna skriva, så där får jag nog skylla mig själv lite. Men Skugge fortsatte skriva, och jag fortsatte suga åt mig av hennes åsikter och fenomenala argument, nu även per blogg på expressen.se.

Men så helt plötsligt, jag tror det var i våras men kan lika gärna vara ett år sedan, hände det otänkbara. Det som fick min beundran att svalna avsevärt och något som faktiskt förvånade mig. Fru Skugge avsa sig nämligen titeln Feminist. Hon tyckte liksom inte alls längre att det var någon bra grej att gå ihop som grupp och försöka motverka vårt jämställda samhälle. Nej, det snarare gav oss nackdelar än fördelar. Folk hade tydligen sagt upp kontakten och blablabla med henne så fort hon sa att hon var feminist, någon gång i 18-års åldern. Hon hade ett långt resonemang och visade på flera anledningar som jag inte kommer ihåg idag, men som jag vet att jag bara kände "Va?" inför.

Så häromveckan, ett halvår till ett år senare, kom jag på att jag kanske kommer gå samma väg som henne. Just nu är jag ung och dum och arg (och anti allt :D ) och vill förändra världen och bajsa på allt som är dåligt. Typ. Sen om 15 år när jag är tre barnsmamma med radhus och nån fin man att tycka om, då kanske jag helt plötsligt inser att det inte är någon idé. Jag kanske lägger av med feministeriet helt. Usch. Jag får nästan svindel av att tänka på det. I och med att det är en så stor del av mig själv idag, och att jag trots noll självförtroende eller självkänsla faktiskt kan tycka om det, känns ett blivande Modde jag (ja. hon är moderat också) väldigt långt borta.

Käre gode gud (om sånt finns) låt mig få behålla mitt feministeri,
och låt mig inte gå igenom någon metamorfos med moddeåsikter och liknande som resultat.
Tack på för hand,
Jag

Idag fick jag en komplimang som jag verkligen ta åt mig av,
jag blev faktiskt riktigt glad!
Det var min syster som berättade om hennes kompis,
som hade sagt att hon tyckte det var så coolt att jag var så arg och anti allt.
Hahah.. Jag blev hur glad som helst av att höra sånt :)
Mer sånt till mig, tack!

Så. Det var den sommaren det. Söndagen den 19:e Augusti 2007 är sista dagen på samma års sommar. Och den starkaste känslan jag har är "Vilken sommar?". För precis så är det. Det är som om sommaren har smygit förbi med de tystaste steg, kammoulferad med regnmolnskläder, och bara låtit bli att besöka jorden i år. Kan hända att det är för att man var bortskämd förra året, eftersom 2006 sommaren var en såndär härlig sommar nästan utan regn och med flera tropiska nätter (där medeltemperaturen är högre än 25 dygnet runt) i Juli månad. Men jag tvivlar. Okej att midsommarafton och dagarna där i kring är regniga, det är de alltid. Men att i princip hela det 10 veckar sommarlovet ska vara regnfyllda, det gör helt enkelt ingen sommar. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är jag saknar. Någon solbränna får jag ändå inte och jag badade inte särskilt mycket förra sommaren heller, trots den tropiska värmen och så vidare. Grillfester blir jag heller inte bjuden till och festivaler har jag faktiskt varit på, utan att ha varit på dem på riktigt. Ändock saknar jag sommaren. Men nog om det. En text blir otrevlig med för många upprepningar och nu har jag nämnt årstiden-efter-våren allt för många gånger, så nu lämnar jag det.

Egentligen har jag jättestor lust att ta hela min psykologhistoria, eftersom jag inte verkar ha inspiration nog att ta den på min blogg som tänkte ta upp just det. Och jag orkar inte med att den ligger som ett dåligt samvete i mig. Plus att jag tycker att folk ska få veta om hur det kan se ut på en psykologisk mottagning i en av sveriges största städers landsting. Okej, nu kör jag. Såhär är det:
Jag har mått dåligt, rent psykiskt, rätt länge. Och då innebär rätt länge typ 5 år. Kanske mindre, kanske mer. Det beror på hur man räknar och om jag minns riktigt rätt. I alla fall, jag har inte varit på topp, som vi kan kalla det, sen i sjuan eller åttan någon gång. I nian gick jag en omgång hos kuratorer och BUP-psykolog efter hjälp från en lärare som inte tålde att hennes elever grät stup i kvarten. Det kändes bra, men det blev inte bättre. Den enda, kanske lilla, förändringen var att jag lärde mig hantera min ångest - som det dåliga visade sig i på den tiden - utan att skada mig själv på ett eller annat sätt. Sen kom jag upp på gymnasiet. Där hade jag, under min högstadietid, inbillat mig att "allt skulle lösa sig". Jag skulle komma bort ifrån folk och fä som... jag inte var så populär hos helt enkelt och då skulle allt bara PANG BOM bli jättebra. Det blev det inte. Men som svensk, eller tjej, eller något annat dåligt, är man ju uppfostrad att inte visa sig svag eller att man är i behov av hjälp. Så det gjorde jag inte. Stäng in skiten var melodin och det tycks ha gått ganska bra. Till någon gång under hösten i tvåan. Då tog jag något slags steg och bestämde mig för att be om hjälp. Fast det blev snarare att jag bad om hjälp till att be om hjälp, men i allafall. Efter ett kuratorsamtal blev jag vidareslussad till en ungdomspsykiatrisk mottagning här. O vad nervös vad jag var inför det första samtalet, men O så lika Glad jag var efter det. Mannen jag samtalade med satte nämligen ord på varenda känsla jag haft senaste åren och han var helt enkelt kanon. Vi kom överens om att jag, till en början, skulle få hjälp med självförtroendet och konsten att hantera mina känslor. Det kändes helt okej och jag gick därifrån med beskedet att det kunde ta 3 veckor innan jag blev kallad till psykolog. Döm om min förvåning när det en vecka senare ringer en man och har en tid till mig. Okej tänker jag, jag tänker inte klaga på att jag blir kallad tidigare än lovat. Glad i hågen går jag till mottagningen, och blir lätt besviken när det visar sig att jag fått en sjuksköterksa att prata med. Jagmenar, det är lite skillnad i sjuksköreske- och psykologutbildningen. Men jag tänker att de kanske behöver mer "material" för att ge mig bra behandling så jag sätter mig ner och samtalar. Det blir inte en gång, utan en gång i veckan i hurlängesomhelst känns det som. Efter...ett tag frågar jag lite försynt om han är den enda jag ska prata med, och förklarade att jag och hanjagpratademed hade kommit överens. Då säger sjuksköterskan, också kallad "psykologen", att han bara var vikarie och blablabla, men han ska försöka fixa en psykolog ändå. Okej tänker jag, men fortsätter ändå gå och prata med "psykologen". Det går en tid. Och det går en ännu längre tid. Och en ännu mycket längre tid. Och inget händer. jag går till "psykologen", och mår sämre och sämre av att gå dit då jag tycker att vi pratar om sånt som inte har med saken att göra. Så i mitten av Februari säger jag till igen, och påpekar att det inte hjälper att prata med honom. Han skyller ifrån sig på en massa och lovar återigen att fixa något. Den här gången väljer jag att inte fortsätta gå till honom utan lämnar honom med löftet att höra från mottagningen om 3 veckor. Surprise Surprise, men jag hör inte från mottagningen om 3 veckor. Inte om 4 heller och inte ens om 3 MÅNADER. Då får jag hjälp med påtryckningar och en skamsen "psykolog" ringer igen. Ingen ursäkt, bara bortförklaringar och flummighet. Därpå säger han att mottagningen har stängd under sommaren, men att han ska fixa en tid till mig i augusti. JIppie!! Jihoo!!!! Jag ska få hjälp efter ett års väntan!!!! Nej. Så sa jag inte. Jag skällde inte ens ut honom. Jag bara "jaaa":ade och sa att allt var så okej och att inget gjorde något ALLS. Blä. Nu har jag i alla fall fått tid. Och jag hoppas något extremt att det hjälper. Annars vet jag någon som ger upp.

Värme!

Som sagt (tror jag?) är det alltid ett äventyr att resa. Man vet aldrig vad som ska hända och man får ofta flera goda skratt på grund av medresenärer eller annat folk man kommer i kontakt med. Det verkar som att det i synnerhet är så när man reser till Stockholm (även fast jag gillade Pojke 4 som frågade sin morsa var Hemlösa cola är när Markoolios sommarplåga spelades). En sådan resa gjorde jag igår och surprise surprise, det blev ett äventyr. Inte alls på samma sätt som när jag kom i bekantskap med, och fick en kondom av, MPT men ändå en hel del. För en tänkare som jag är det väldigt stimulerande att komma ut bland folk och fä och bara se hur.. folk och fä beter sig - och det fick jag verkligen anledning till igår.

Planen var nämligen så att jag skulle åka in och träffa en som slutade jobba "typ 15" så jag lämnar mitt trygga bo i precis lagom tid för att komma in till huvustaden i en tid som i alla fall för mig är typ 15. Närmare bestämt kvart i 15 (som man inte kan säga men det skiter vi i). Där fick jag dock reda på att min vän nog skulle bli hållen ett tag på jobbet ett tag extra. Då jag inte har något som helst problem med att bara sitta och titta på människor (tyvärr blir det till och med glo ibland) var ju inte det något direkt problem så jag höll mig kvar på Stockholms central. Det var bara det att  det här lilla extra taget blev 1,5 timme - så det blev en hel del att titta på! Och med tittandet kom det en massa dömande/undrande/roande över hur andra människor beter sig.

Jag tar ett exempel: När jag satt där i går kom det efter ett tag (alla flyttade på sig utom jag under de där 90 minutrarna. så jag fick ständigt nya spaningsobjekt) och satt sig ett par med ett barn och någon vän eller nåt (hon var för övrigt rätt läskig för det gick inte att ålderbestämma henne. hon kunde vara allt från 15 till 25 typ). Det var väl inga konstigheter direkt. Hon var hur söt som helst och raggade upp en kompis från barnvagnen bredvid som hon "dansade" med. Sen rullade den barnvagnen vidare och tösen blev utan vän. Då blev det sig så att hon parkerade sig bredvid pappa istället. Inom en snar framtid kom det ett nytt par, med varsinn glass, och satte sig brevid henne. Som vilken unge som helst antagligen också hade fått fick hon genast upp ögonen för glassen och kom väl på att hon visst också var sugen på glass, så då ställde hon sig upp och börja råglo på de två glassätarna. Då fnittrade föräldrarna lite generat och sa "men *namn* sluta med det där" och tittade lite menande på paret som Förståss såg helt förstående på föräldrarnaochbarnet och tänkte väl typ "ååååh, så sött". Och det var väl ungefär där mitt tänkande kom igång. Det satte igång tankar som varför man inte kan göra sådär som vuxen för JAG blev assugen på glass när jag såg den enes Solero Exotic (jag hade typ feber och halvdog där så) men det skulle ju aldrig falla mig in att råglo så de kunde bjuda. Det skulle jag med alla säkerhet ha gjort för 12-13 år sedan. Varför? Såklart på grund av uppfostring men.. varför? Varför uppfostrar vi till sånt? Ibland blir jag rätt trött på den här kyliga svenskheten. Tänk vad mysigt om man kunde gå och få/ge glass till vem helst som var sugen och blanda lite hejvilt på saker. Underbart skulle det vara.

Förrutom det var det faktiskt en sak till som fick mig att fundera på huruvida jag gillade svenskheten eller inte. Det var så att som bänkgranne fick jag ett tag en familj bestående av föräldrar och tre barn. Det var dock sällan de alla satt på bänken samtidigt till en början. Så när alla väl skulle bänka sig (höhö) var det lite ont om plats. Mellan mig och pappan som satt närmast mig fanns det plats för kanske ett lår, och på andra sidan mig fanns ännu en plats förr ett lår. Med andra ord kunde tonårsflickan bara bett mig flytta lite för att få plats med sina lår (som typ var lika stora som mina vader...) men icke. Nej. då tittade hon sig rådvill omkring sig och Pappan nickade på lårplatsen mellan mig och honom och sa att "där kan du ju sitta". Då tittade hon lite rädd på mig och skeptiskt på platsen för att sedan säga Njeeej.. och sätta sig på väskan istället. Eftersom det var en alldeles pytteliten resväska hade den i princip noll balans alls så hon reste sig istället. Jag vägrade flytta på mig av principskäl. Senare flyttade jag dock på mig mot familjen för att ge plats åt ett par. Utan att de frågade. Mest för att lura mig själv att jag är snäll. Och för att reta familjen lite.

Sen var det väl inga fler direkta tankebanor som öppnades i min hjärna. Förrutom var ordet "palla" kommer ifrån. För det låter ju inte svenskt svenskt, men vad är det annars? Kan inte komma på något engelskt ord det kan härstamma ifrån heller. Plus att det ju både har betydelsen palla äpplen och att... "palla trycket". Bloggläsare som vet kan ju meddela mig. Alternativt leta reda på svaret och sen meddela mig :)

Tack för mig,
Värme!

Har väl egentligen en hel festival att skriva om, men inte ens en långdragen jag är sugen på att genomföra något dylikt. dessutom är mina misstankar att en sån redogörelse aldrig skulle bli läst av andra än mig själv om sisådär 3-4 månader och då känns det inte direkt sådär meningsfullt att skriva i detalj. Men en kort resumé (antagligen en lång resumé, men det är lika bra att inte lova något) kan ju vara på sin plats. Trots att festivalen inte började på riktigt förrän på Torsdagen blev det till att styra sin kosa till Borlänge på Tisdagen ändå. Varför? Tyvärr (måste jag säga) var det inte på grund av några planer på att få till en femdagars fest på campingen utan för de temadagar som Peace and Love anordnar i anknytning till festivalen. I år var personer som Gudrun Schyman, Jonas Hassen Khemiri och Göran Greider inbjudna att föreläsa. Dessutom spelade FI's lokalgrupp med Gudrun som gästartister upp Eve Enslers Vaginamonologer och det hölls debatter på temat revolution. Gudrun var väldigt intressant (dels det hon sa, som man höll med om. Men också att det finns hönshjärnor som inte tycks lyssna alls), Jonas var Hur Rolig Som Helst och för tillfället är ag grymt taggad på att se hans pjäs Vision - även om jag vet vad inledningen går ut på och den tydligen är halva grejen. Vaginamonologer låter väl lite halvmisstänksamt men det var Himla bra faktiskt. Det är monologer skrivna av Eve Ensler (som sagt) efter att hon gjort intervjuer med 200 kvinnor, eller nåt sånt, om deras fittor. Vissa monologer var direkt tagna från en intervju medans andra var en mix av flera olika berättelser. Skoj med skådespelartalanger som får till det sådär. Efter det pratades det fitta med helt främmande Borlängebor och ja.. det var också givande på sitt sätt. Greider var Också intressant, dock var det någon bredvid mig med en överdriven applådteknik så stundom hörde jag ingenting. Är glad att jag inte fick tinitus eller andra betydande men :] Det var väl ungefär vad de två första dagarna fylldes med, förrutom Hummusätande, lite minglande på campingen och svårigheter att somna då det festades till klockan 6 på morgonen utanför tältduken. Sen började dock allt på riktigt. Eller lite halvt på riktigt eftersom man var på funktionär och bodde på vandrarhem... Men ändå. Det började i alla fall på Torsdagen då vi på "morgonen" rev tält för att förflytta oss till Dala Backpackers AB (jo, vandrarhemmet hette så på riktigt) och där kunna ta en efterlängtad dusch. Man blir inte världens fräschaste av campingliv. Speciellt inte om det är 24 plusgrader när man vaknar. Utanför tältet. I tältet var det säkert 35... Nåja. När vi var klara var det bara att ladda för funktionäreri - på med Peace and Love Army tröjan som vi fått och ta sig till informationen. Det var bara det att det var mycket lättare sagt än gjort att ta sig dit. Vi hade ingen som helst aning om vart vi skulle så vi tog till taktiken fråganånsomserutattveta. Vi grabbade tag i första bästa funktionär (med all acces band så vi var riktigt säkra) för att få hjälp och han förklarade vägen. Det var ju hur lätt som helst tänkte vi. Men vi tänkte helt fel. Vi hittade inte alls till någon information så vi gick till en information vi visste fanns i fall det mot förmodan var där vi skulle vara. Det var det inte, och de kunde inte hjälpa oss ett skvatt så vi snurrade oss tillbaka mot festivalområdet för att ta första bästa funktionär igen. Den vi nu fick tag på hade helt klart för sig var informationen fanns och vi gick glada i hågen dit han hade förklarat att det skulle vara. Skulle det vara där? Nej. men de som satt där visste i alla fall på riktigt var vi skulle vara men eftersom det inte var någon där bollade de oss vidare till peace and love's huvudkontor och ja... som ni hör var det ett väldigt bollande med oss men till slut kom vi fram. Och till slut kom även våran kontaktperson Olof som skulle låsa upp lokalen och ge oss arbetsuppgifter. Så satte arbetsdagen igång. Och som, jag antar, tydligt är med tanke på var jag jobbade bestod dagen mest av att informera om gud-vet-alla frågor som kom. Dessutom sälja festivalprogram och göra folk överlyckliga och säga att affischerna är gratis. De 5 timmarna gick hyffsat snabbt men var jobbiga ändå. Jag kan lova att fötterna ömmande rätt mycket när vi kom och sätta oss vid middagen efter passets slut. Ungefär liknande pass gjorde jag sen också under Fredag kväll/natt och Lördag dag. Resten av tiden fylldes av fest och röj och sånt som hör festivaler till. De jag såg på allvar var Timbuktu, Svenska akademien, USCB Allstar, Kalle Bah och Bob Hansson. Det var underbart!!!! :D Missade en del jag velat sett, på grund av funktionäreriet och lite annat.. Men det får jag ta igen en annan gång. Får hoppas på en lika (eller mer) lyckas URF och att Yran blir av nu. Men först ska jag se till att bli frisk från dunderförkylningen som kommit på besök i min kropp sen i Måndags.
Värme!

Det är intressant hur en endaste liten pyttetanke (för tankar är väl inte så stora?) kan få det att hugga till genom hela magen. Att något kan bekymra en så mycket liksom. Och ännu mer intressant är väl att jag aldrig gör något åt det, eller att det inte förbättras av sig själv (ja, det drömmer jag fortfarande om). Men det mesta är mycket lättare sagt än gjort så så överdrivet konstigt är det väl egentligen inte. Men ändå. Sånt som man gör ont vill man ju bli av med och det om något borde ju vara en "sporre", men icke. Kanske är det så att Sånt som gör ont är det som gör ondast att bli av med också? Själva vägen till att bli av med det i allafall. Det är liksom inte bara att skrapa bort en liten sårskårpa utan man ska ner och karva ända in i hjärtgropen (var nu den sitter) på de mest groteska sett. Och det lär ju göra rätt ont. Speciellt om det finns en massa där nere i hjärtgropen som legat där lite för länge, och som man kanske hållt  alldeles för jätte hårt på för att.. ja, ibland kanske utan anledning men.. det bara blir så. Invanda mönster är ju inte direkt de som är lättaste att bryta och har man lärt sig att det är på ett visst sätt är det nog rätt lätt att inbilla sig att det är så med alla, överallt och att det alltid kommer vara så. Som om man själv är den utdömde liksom - född till ett liv i pina. Sen är väl en sån inställning inte den lättaste grejen att "hjälpa-sig-själv" med, det är inte som att banta 30 kilo eller lära sig att källsortera och då kanske man behöver hjälp. Jag vet inte om det bara är i sverige eller om det är något slags "mänskligt" beteende att inte vilja söka hjälp. Åh fy för den lede om någon i bekantskapskretsen/släkten/whatever skulle få reda på att man inte klarar sig själv. Då kan man ju lika gärna dö liksom, så det där med att "behöva hjälp" och sen skaffa sig den är nog betydligt svårare än att bara ropa "HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIG!!!!!!!!" med lite gråt i rösten. Det är säkerligen inte utan motstånd man erkänner för sig själv att det nog möjligtvist skulle vara nyttigt med lite hjälp, tänkt då att vidarebefodra det till Någon. Vem ska man välja liksom? Någon av de där som man egentligen inte har och som låtsas bry sig, de där som bryr sig för att de hör till deras arbetsuppgift eller de som förhoppningsvis bryr sig innanför men aldrig visar det? Det är inte direkt ett lätt val. Sen när man, efter noga övervägande, valt offer ska man ha något att säga. Även om det oftast slutar med en massa gråt som inte går att tyda till nånting alls är det oftast inte den planen som är tänkt från början. Nej, ett sansat samtal med redogörelse av fakta är väl det ultimata, men rätt sällan förekommande. Väl där känner man sig säkert ganska trasig, eller mer trasig än annars. Det är en otrolig skillnad att själv gå och tänka på det där i hjärtgropen, och att sen få höra det i ord. Det är som att det går att förstå på ett helt annat sätt. För något som är allmänt förklarat är ju mer på riktigt än tankeverksamheten är, även om man tänkt samma tanke i 4 år. Och det är inte direkt så att det löser sig för att man tvingar fram ett "rop" på hjälp till någon av de stackare man har att välja på. O nej. Man döljer det ju fortfarande för de andra och den där hjälpen kanske inte alls blir som man hade hoppats på, och tänkt sig. Och om man hade hoppet på något, att Då löser det sig. Så gör det det igen, det kan man väl ta. Men när det Händer Igen. Då är det desto svårare.

Men det här är förståss inget jag vet något om, för jag mår så bra såååååååå. Tackar som frågar.

Shit vad jag är arg, och då menar jag inte lite sådär arg som man blir när man inte får upp syltburken (eller annat löjligt exempel) utan snarare förbannad som den mest utagerande vänstervridna motdemonstrant under 6:e maj. Kan hända att jag överdrivit en anings aning, och såhär i efter hand (det var egentligen ett tag sen jag var arg på riktigt, men det är först nu jag kan skriva om det). Så, varför var jag så arg då? Jo. Det var såhär, jag hade lite ärenden i stan så mot kvällskvisten tog jag mig dit och sen när texten (som ärendet var) var klar var det dags för mig att ta mig hem och färdmedlet var buss. Det är ju inget alls att vara arg över, och det var jag inte heller. Var rätt mysigt att få krypa in i åbäket för att ta evighetsresan hem. Men grejen var den att jag på vägen mellan dörren och sätet som kom att bli mitt under resan grabbade tag i en metro. Och ja, det skulle man i och för sig kunna bli arg på med tanke på reklamen som den tidnigen är fullproppad av och faktiskt drivs ekonomiskt av, och det kan man ju disktutera både en och två kvartar om det är riktigt rätt. Dessutom kan man ju diskutera om det är rätt att fullkomligt massproducera denna reklamfullproppade tidning för att sedan låta de hamna i papperskorgar runt om i världen, för jag antar att de flesta läsarna inte är "Goda och lämnar tillbaks tidningen" om de åker buss för att en busschafför som kanske orkar vidarebefodra allt till papperskorgen. Och jag kan heller inte se framför mig hur den Gode svensken tar med sig tidningen hem och lämnar den i pappersinsamlingen där. Det får ju inte verka som om man är i behov av nånting gratis. Så ja, tidningarna hamnar i papperskorgen och hur mycket papper som går åt att göra de där tidningarna vill jag nog inte tänka på. Och, överaskande nog, var det faktiskt inte det jag tänkte på
där under min resa hem. Nej, det var så att jag läste ju faktiskt i tidningen och på första sidan, efter förstasidan alltså, var det en liten notis om Hultsfredfestivalen som fick min uppmärksamhet under ett par minuter. Den handlar om hur aktiva poliserna hade fått vara under hela festivalen och inledningsvis stod det att det varit lugnt. Jotjena. med drygt 23.000 supande festivalbesökare var det säkert "jättelugnt", men att det var lugnare än vanligt kan jag väl köpa. Fortsättnignen på notisen kan jag dock inte köpa, inte för någon som helst miljard (vidareskänkt till välgörenhet förståss) skulle jag acceptera. Jo det var nämligen såhär att poliserna visst hade fått arbeta lite ändå, eftersom två flickor blivit våldtagna.. Ursäkta? Skrev de inte nyss att det varit lugnt? Sen när är två våldtäkter lugnt!?!? De borde varit tokupprörda och passat på och få in lite om könsmaktsordningen (eller nåt) i den En-minuts-text-i-ramljuset de fick. Gaaaah, jag förstår inte. Lugnt och det där förbannade ordet, eller fenomenet, passar inte ihop på långa vägar. Det gör nästan ont i magen att skriva de i samma text just nu. Hur är folk funtade!? Vad ger det för signaler!? Hur ska Niklas 17 år som försöker få sin 14-åriga flickvän att sexa med honom, fast hon inte vill, tolka det där?
"Hörrö du gumman *tränga in* det här är lugnt ju *jucka*, polisen litar du väl på och de sa ju att det var lugnt på hultan...  *stön*.. och det är ju inte direkt så jag hoppar på dig bakom en buske *spruta*"
BLÄÄÄÄjagblirsåäckladochargochjagvillbarabitaavkukenpåhansomsadet.!!!!!
Och det tar inte slut där. Eller jo, hultannotisen tog slut och det är jag jävligt glad för. Tack TT för att ni inte gav poliserna mer utrymme att sprida medialt-skit. Men den där reklamfullproppade tidningen hade minsann mer skit att bjuda på, och det hade faktiskt också att göra med sexuell smutsighet, kvinnor, svensk lag (eller nåt) och den södra delen av Sverige. Det handlade nämligen om prostitutionen i Malmö. Det stod att det var så jätteüber bra för prostitutionen hade blivit mycket "ovanligare" (40 fall hittils i år jämfört med 135 totalt förra året, eller nåt). Och ja, det är ju hur bra som helst tänkte jag - ingen kvinna ska behöva utsätta sig för sånt, det är mot de mänskliga rättigheterna osv. osv. tänkte jag. Men det hann jag inte tänka så länge för sen kom det fram. Det var ju inte så att hororna hade slutat hora (jo, en del hade tydligen varit med i nåt projket, men ändå) nej - men sen den nya sexköpslagen har de flyttat på sig. Men PUH så skönt sverige lilla, nu har vi det bekymret ur världen. Är de stackars satarna innanför våra gränsen behöver vi ju inte bry oss om dem längre. Eller vaddå? Var det ungefär nåt sånt de tänkte? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, jagblirsåförbannadochallvarligjätteledsen. Nä. Jag får för ont av att skriva om sånthär. Hoppas det finns nån med mig.
Natti

Dags för lite smygreklam igen. För er som har missat det går den helt underbara serien Ebba & Didrik på TV-igen. Som jag har längtat! Jag blev helt överlycklig när jag zappade förbi SVT1 i Lördags klockan 19:00 och upptäckte att de faktiskt hade reprisvisning på serien. Sååååå glad jag var.  Sen att mitt TV-sällskap mest bara gnällde och tvingade mig att se på Rally (eller annat övertråkigt) efteråt gjorde inte så mycket. Var som sagt glad ändå.

Här är lite info om vad skådespelarna gör idag, för er som likt mig är skvallerintresserade:
http://www.city.se/Nyheter/1.722844

För övrigt har jag precis smetat ihop en omgång Bondkakor som ska gräddas i morgon bitti och jag känner mig verkligen som värsta bondmoran som ställer sig och bakar kakor klockan 22 en Söndagkväll. Men det är det väl värt :P

"Du skriver så himla bra, vet du det? Och ja, det var ju precis som du anade när du satt där i kyrkbänken. Fast en sak håller jag inte med dig om.. jag tror/vet att åtminstone vissa "ocoola" inte alls har ett helvete. Visst finns hierarki och allt, men jag tror faktiskt att ju längre tiden går i högstadiet, desto mer reser sig "töntarna" och börjar betrakta "fjortisarna" med mer och mer förakt istället för avund. Så var det åtminstone för oss. Men hela rangordnings-grejen är bara pinsam.. spec eftersom det alltid är de STÖRSTA killarna som är "coolast".. Det är som att vi är kvar på stenåldern när styrka fortfarande mäts i muskler och inte i hjärnkapacitet. Patetiskt."

Tack du Anonyma (varför..?) kommenterare.
Nu har jag fått massor att tänka på. :)