Dorotean

Häromdagen slog det mig: Tänk om jag blir som Linda Skugge!!! och det var med panik i tänket jag tänkte det. För en par tre år sedan kunde jag tänka saker som "åh, Hoppas verkligen jag blir som Linda Skugge", men nu har det alltså förändrats. Och det beror nog inte så mycket på att jag har förändrat mig (för det har jag tack och lov sen högstadiet), utan snarare för att Hon har det. Linda Skugge var nämligen den tuffa kvinna som fick in mig på feministeriet. I åttan någon gång (tror jag) slukade jag hennes böcker "Akta er gud för här kommer jag och jag är jävligt förbannad" och "Det här är inte en bok" och fullkomligt älskade dom. Varenda ord tog jag till mig och ju mer jag läste, desto mer höll jag med henne. Javisst är det sjukt att Charlotter Perelli säger sig inte vara en porrstjärna, men ändå vill sminka sig en sån. Eller att alla killar fick prata mycket mer än mig. Sånt började jag bry mig om. Jag fortsatte raka mig under armarna, eftersom jag fick lära mig att man kunde göra det även som feminist. Puh. Då behövde jag inte sticka ut ännu mer (och bli ännu mer utfryst...) i min uppväxthåla än vad jag redan var.

Jag önskade mig verkligen ett liv som Linda Skugge, som på den tiden livnärde sig på att skriva arga feministiska krönikor på Expressen. Jag drömde många drömmar om hur lokaltidningen skulle få upp ögonen för den givna talangen (jag alltså) så att min hägrande journalistkarriär kunde börja någon gång. Men ingen ringde. Jag visade i och för sig inte att jag levde eller ville/kunna skriva, så där får jag nog skylla mig själv lite. Men Skugge fortsatte skriva, och jag fortsatte suga åt mig av hennes åsikter och fenomenala argument, nu även per blogg på expressen.se.

Men så helt plötsligt, jag tror det var i våras men kan lika gärna vara ett år sedan, hände det otänkbara. Det som fick min beundran att svalna avsevärt och något som faktiskt förvånade mig. Fru Skugge avsa sig nämligen titeln Feminist. Hon tyckte liksom inte alls längre att det var någon bra grej att gå ihop som grupp och försöka motverka vårt jämställda samhälle. Nej, det snarare gav oss nackdelar än fördelar. Folk hade tydligen sagt upp kontakten och blablabla med henne så fort hon sa att hon var feminist, någon gång i 18-års åldern. Hon hade ett långt resonemang och visade på flera anledningar som jag inte kommer ihåg idag, men som jag vet att jag bara kände "Va?" inför.

Så häromveckan, ett halvår till ett år senare, kom jag på att jag kanske kommer gå samma väg som henne. Just nu är jag ung och dum och arg (och anti allt :D ) och vill förändra världen och bajsa på allt som är dåligt. Typ. Sen om 15 år när jag är tre barnsmamma med radhus och nån fin man att tycka om, då kanske jag helt plötsligt inser att det inte är någon idé. Jag kanske lägger av med feministeriet helt. Usch. Jag får nästan svindel av att tänka på det. I och med att det är en så stor del av mig själv idag, och att jag trots noll självförtroende eller självkänsla faktiskt kan tycka om det, känns ett blivande Modde jag (ja. hon är moderat också) väldigt långt borta.

Käre gode gud (om sånt finns) låt mig få behålla mitt feministeri,
och låt mig inte gå igenom någon metamorfos med moddeåsikter och liknande som resultat.
Tack på för hand,
Jag