Dorotean

För ett tag sedan berättade jag att jag börjat skriva på min "Psykologiska resa", om hur jag mått rent psykiskt (med bidragande orakser osv också förklarat såklart.). Nu har jag kommit fram till gymnasietiden och tänkte publicera första delen. Här har ni den. Varsågod och gotta er, och lämna gärna synpunkter!

Det började i åttan. Eller var det kanske ännu tidigare? Såhär efteråt blandar åren ihop sig och jag kan inte riktigt skilja det ena från det andra. Det var i alla fall någon gång under högstadiet det hela satte igång ? min psykologiska resa. Med psykologiska resa menar jag inte någon slags personlig utveckling eller förverkligande av mig själv, utan en resa som har innehållit mer eller mindre psykiskt icke-välbefinnande. Jag har helt enkelt varit deppig på ett eller annat sätt sedan i 7-8. Nu går jag sista året på gymnasiet. Det är en lång resa jag varit ute på, och den har jag tänkt berätta om nu.

Det började alltså i åttan. Jag säger så för enkelhetens skull. Då handlade det om mer eller mindre regelbundna perioder (c:a en dag långa) med ?deppighet? som jag kallade det. De innehöll för det mesta en härlig blandning av tårar, tankar om hur värdelös jag var och hur alla ogillade mig. Förutom dessa tankar hade jag en otroligt stark utanförkänsla. Jag tyckte inte att jag hade någon. Det fanns ingens axel att gråta mot, och ingen jag kunde ringa när jag mådde som värst mitt i natten. Såklart blev detta ännu värre när jag såg hur mycket alla andra hade någon. De flesta hade kvar vänner de varit bästisar med under lågstadiet, och jag som alltid varit utan bästis fick vara utan. Det blev jag påmind om hela tiden. Jag fick klamra mig fast som en igel på dem som kunde liknas lite vid en vänskapsfigur. Konsekvenserna av detta var alltså att jag ganska ofta var rätt ledsen, och eftersom jag inte hade någon att dela med det blev det än värre. Känslorna/tankarna kunde komma nästan var som helst och utan någon egentlig anledning. Något som var väldigt ofta förekommande var jämförande tankar. X var bättre än mig, Y var snyggare än mig, Z hade mer vänner än mig och det var alltid till deras fördel. Dessutom medförde det ofta att eftersom X var bättre än mig, var Alla det. Och det tog inte slut där! Nej, för i och med att alla var så himla mycket bättre (eller vad det för tillfället handlade om) än jag så såg alla ner på mig, och hatade mig. Detta intalade jag alltså mig själv med jämna mellanrum, och eftersom jag inte kunde hitta några tecken som visade på någon motsats höll det på så ganska länge.

När det var som värst hade jag dessutom en stark dödslängtan, för vad ska någon som ingen bryr sig om att leva för? Nej, just det, ingenting! Mina tankar kunde dock variera sig lite. Även fast det mestadels handlade om att det var mig det var fel på, jag var ful och dum i huvudet och så vidare, fanns det de gånger som jag tänkte helt tvärtom. Det var Alla Andra det var fel på, dom var Alla fula och dum i huvudet som inte fattade vilken fin människa jag var. Då var det inte jag själv som skulle dö utan jag målade upp vackra bilder om hur jag fick tända eld på hela samhället, och därmed alla invånare. Jag minns en gång när jag och en ?kompis? satt och pratade om det och jag visste hur allvarlig jag var, medan det kändes väldigt oseriöst från hennes sida. Framförallt eftersom hon betedde sig som om hon trivdes där. Då blev utanförkänslan om möjligt ännu starkare. Det jag lyckades uppmuntra mig med, de gånger jag lyckades, var att det snart var över. Snart skulle jag komma till gymnasiet och där skulle Alla bli annorlunda. Jag skulle få en massa vänner och alla, till och med jag själv, skulle tycka att jag var så snygg och bra. Jag skulle slippa alla de idioterna som fanns omkring mig då och allt skulle bli frid och fröjd. Jag vet inte om det var en så bra tanke, men den hjälpte mig i alla fall.

Något annat som hjälpte mig var kontakter på Internet. När man inte har någon enda här hemma, i den ?verkliga? världen, att vända sig till får man utnyttja det man har. Internet och dess många ungdomscommunities var fullt av ungdomar i samma sits som mig, eller som bara kunde lyssna ändå. Och jag vräkte ur mig. Jag vräkte ur mig och vräkte ur mig för den ene okända människan efter den andre. Det spottades många gånger både på mig själv och på idioterna. Och det hjälpte faktiskt. I alla fall för stunden. När man satt där med en massa tung ledsenhet i bröstet blev det en sådan otrolig lättnad att få dela med sig av det, och till en följd av det gråta sig lite, lite lättare. Såhär såg det nog ut ganska länge. Jag tvivlar på att någon i skolan och innebandylaget märkte eller reflekterade över det någon gång, och det skulle förvåna mig om mina föräldrar visste om det. Sånt där var ju pinsamt, och absolut inget man pratar om. Som dotter har man ju ändå något slags ansvar över att vara duktig. Och vilken barnunge som helst förstår ju att om man är duktig är man inte den som är lämnad utanför eller som inte har några vänner. Så på hemmafronten var det tyst. Torka tårarna efter att man gråtit vid datorn så syntes det inga spår alls.

En dag tog allt en vändning. Tyvärr inte åt det positiva hållet, men ändock en ändring. Så här var det: Det var på våren i nian någon gång, antagligen rätt tidigt på våren ? kanske i mars. Jag antar att jag, trots att jag inte kommer ihåg det, ändå pratade med vissa om hur jag mådde. Då hade jag ändå varit ledsen ganska länge, och det hade intensifierats senaste 6-8 månaderna. Nu hände det också att jag fick ångestattacker, ofta i samband med något som hade med skolprestationer att göra, typ att få tillbaka ett prov eller få reda på ett betyg. Det var mycket jobbigt och det var nästan så att jag inte kunde ta kontroll över situationen ibland. Dessutom hade utanförkänslan förstärkts ytterligare. Jag hade inte längre någon att umgås med, eller knappt att hälsa på, i min egen klass så de flesta lektioner fick jag sitta ensam. Jag hade ett par tjejer att umgås med på rasterna, och äta lunch med, men det var inte mycket mer med det. Det värsta, och största skillnaden, var dock en kille i åttan som jag tidigare bara kände till namnet och utseendet (vi hade alltså inte haft någon kontakt innan) som nu började attackera mig. Det var ord om hur ful och tjock jag var och vilka fula byxor jag hade. Och en tjej med redan trasigt självförtroende mår, som vem som helst förstår, inte ett dugg bättre av att få sånt skriket efter sig i uppehållsrummet ? med halva skolan närvarande. Dessutom var det knuffar och liknande när vi möttes i korridoren.

En konsekvens av detta, som jag har kommit på först efteråt, var att jag ?hade ont i magen? i snitt en gång i veckan. Jag hade antagligen inte alls ont i magen, men den psykiska påfrestningen satte sig i magen så den påhittade/önskade magvärken blev riktig. Någon gång när min mamma blev fundersam och tyckte att vi skulle åka till sjukhuset för att kolla magen höll jag mig någon vecka för att släcka misstankarna. Att berätta om mobbning (eller vad man nu kan kalla det) är nästan ännu mer otänkbart än tidigare då jag bara kände mig ensam ? så det fanns inte på kartan. Min dödslängtan hade också blivit starkare, och betydligt med ofta förekommande än när de började komma. Någon gång när jag blev riktigt desperat, och rädd för mig själv, tvingade jag mig själv att lova mig själv att jag skulle dö lycklig. Gjorde det kunde jag ju inte begå något i mitt ledsna tillstånd. Jag vet inte hur mycket det betydde egentligen, men det fick mig att hålla emot i alla fall.

Ungefär såhär såg det alltså ut när vändningen kom. Vändningen neråt. Jag satt på skolgården med ett par klasskamrater, som jag som sagt antagligen hade pratat om min ledsenhet med. Det var en av årets första riktigt soliga i varma dagar ? så vi satt där och bara njöt. Jag hittade en liten glasbit som jag tog upp och började känna lite på, jag kände på den lena ytan men också på de vassa kanterna. Efter ett tag började jag skära mig själv lite på prov på ena handryggen. Det kändes faktiskt ganska skönt, och såg det inte lite snyggt ut också? Jo. Det tyckte jag nog. Det blev några fler röda streck på handen som spände och gjorde lite ont, men hade ändå någon tjusning tyckte jag. Efter ett tag märkte en av de jag satt med vad jag gjorde, vid det laget blödde jag antagligen om handen också, och bad mig sluta. Okej sade jag, men behöll ändå glasbiten i handen ? den där smärtan hade förtrollat mig och jag ville uppleva den igen. Jag fyllde i några av strecken lite i smyg, och sen var det dags att gå upp till gymnastiken. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg och som antagligen inte var väsentlig, skulle jag inte vara med så jag bytte inte om och satte mig istället på en bänk i sporthallen, med min nya vän glasbiten i handen. Självklart kunde jag inte låta bli att fortsätta med min nya vana, det var nästan som om jag blivit besatt. Så kom en av ?vännerna? och sa åt mig på skarpen att jag Verkligen inte fick göra sådär, och att jag skulle sluta. Då brast det. Jag började gråta, verkligen störtgråta ? sådär som bara småbarn gör. Jag kan inte minnas att jag sa något, eller förklarade något. Jag bara grät. När läraren frågade om det var okej nickade jag så övertygande jag kunde med tårarna sprutade. Det var det ju verkligen inte, men vad skulle jag säga? Jag kunde eller ville absolut inte öppna mig så det fick bli som det blev.

När jag lugnat ner mig ett tag rannsakade jag mig själv och gick och slängde glasbiten i papperskorgen. Jag övervägde flera gånger att jag skulle gå och hämta den, men insåg att det var bäst att låta den vara. Jag trodde väl att suget efter blodet, smärtan, vaddetnuvar som frestade skulle släppa efter ett tag. Det gjorde det inte. Istället blev det ännu värre när jag kom hem. Där blev jag verkligen som besatt, jag vill bara ha mer av det där som jag fick när jag rispade med glasbiten så jag tog till alla medel jag kunde tänka mig ? det var stora kökskniven och mina egna rakknivar som kom fram. Det var inga djupa sår, men ändå hjälpte det. När paniken, eller besattheten, lagt sig skämdes jag. Jag skämdes så fruktansvärt. Jag försökte täcka över med plåster, och författade bra förklaringar till varför jag såg ut som jag gjorde på handen. Allt för att dölja allt för föräldrarna, och möjligtvis undrande kamrater i skolan.

Ett tag innan det här hände hade jag fått kontakt med skolans kurator. Jag hade länge velat gå till henne, för att försöka få stop på ledsamheten, men det var inget jag orkade/pallade ta tag i själv. Men när omständigheter gjorde att jag grät två, om inte flera, gånger öppet i skolan ? inför en och samma lärare (bland andra) hjälpte läraren mig med att kontakta kuratorn. Så, när jag berättade för kuratorn om hela händelsen när jag bröt ihop och började rispa blev hon väldigt orolig och sa att om jag inte slutade fick jag kontakta BUP istället ? eftersom hon inte hade en sån utbildning att hon kunde hjälpa mig. Okej tänkte jag, jag visste konsekvenserna. Skulle jag inte sluta upp med blodhetsen (och tillhörande ångest) skulle kuratorn kontakta både psykolog och mina föräldrar. Det kändes inte direkt bra. Ändå var det inte något som fick mig att sluta. Lik förbannat fortsatte jag att söka den där smärtan, nu var det inte bara i form av sår utan också att bränna mig. Att hälla stearin på tunn och känslig hud gav ungefär samma effekt som blodet, men gav inga spår. Så när jag nästa gång träffade kuratorn kunde jag inte med att ljuga, jag sa som det var och att jag var beredd att ta konsekvenserna.

 Det kändes bra läskigt när jag visste att Kuratorn ringt hem och berättat allt för mamma, jag visste inte hur hon skulle reagera, eller vad jag skulle säga. Jag var ganska orolig när jag var på väg hem den eftermiddagen, men det gick ganska bra. Minns inte alls vad vi sa, men jag kommer ihåg att vi diskuterade igenom det kuratorn och hon diskuterat igenom. Det beställdes en tid på BUP där det först skulle genomföras ett bedömningssamtal, med mamma närvarande. Usch och fy. Inte nog med att jag skulle öppna mig för en helt främmande människa, jag skulle behöva öppna mig för min mamma också. Kunde det bli värre? Jag tror inte att jag tyckte det då i alla fall. Man var ju tvungen att vara så öppen som möjligt, för att det över huvud taget skulle hjälpa, men o vad pinsamt och hemskt.

Så kände jag väl där på samtalet också. Dels var det svårt att över huvud taget prata om allt, och de närvarande gjorde det inte direkt lättare. I alla fall inte mamma. Jag tyckte nog att det var ganska skönt att prata med någon som jag inte alls kände eller ens kände igen, men att mamma satt där var både skönt och jobbigt. När psykologen fått ur mig vad som behövdes pratade mamma lite också, och hon var inte förvånad. Hon hade tydligen märkt att jag var sur och vresig ofta (det var så jag visade det utåt) och undrade lite över det där med mitt magonda. Jag blev jätteförvånad, jag hade ju trott att hon inte hade fattat någonting ? jag som var så bra på att dölja saker. Men så var det tydligen inte. I alla fall bestämdes det att jag skulle gå hos den här psykologen för att få hjälp med att behärska ångesten på annat sätt än med självdestruktiva handlingar, och det kändes ju riktigt bra. Och det gick faktiskt bra också. Jag vet inte hur många gånger jag gick där, men det var inte övermånga, men jag lärde mig i alla fall att hantera mina känslor på ett hyfsat sätt. Dock försvann inga av känslorna och jag var fortfarande ledsen och kände mig ensam och utanför.

När jag slutade behandlas av henne var det första veckan på sommarlovet efter nian, och jag hade nio veckor kvar till det efterlängtade gymnasiet när allt skulle bli så bra och jag skulle bli sådär lycklig. Det blev en sommar ganska lik mina tidigare somrar, men ändå inte. I och med att den inleddes av en 3 veckors språkresa till England blev den lite annorlunda ? men känslorna följde med även över havet. Det var några riktigt jobbiga kvällar/nätter där. Och där var möjligheten ännu mindre att kunna prata med någon. Som tur var hade jag Simon, som jag sms:ade till trots att det var hiskeligt dyrt. Simon hade kommit att bli min stöttepelare i livet. Vi hade aldrig träffats, jag visste inte ens hur han säg ut, ändock var han den personen jag kände bäst. Sedan sommarlovet mellan 7:an och 8:an hade vi haft kontakt över nätet, till en början. Sen hade det gått över till telefonkontakt och den här sommaren var det nog som intensivast. Det var inte ovanligt att vi pratade 3 timmar om dagen. Och han var alltså den som fick hjälpa mig där, när jag låg med världens ångest i en säng hos en helt främmande familj och bara ville dö. Det var i och för sig inte ovanligt att han fick göra det när jag var på svensk mark heller, det behövdes inte många sms/många minuters prat för att jag skulle bli en ganska glad Sara. Men där och då, i Hastings på skolresa, var det väldigt viktigt för mig.

Vid något tillfälle på resan berättade jag till och med lite om mitt förflutna för några medresenärer. Jag förstår inte hur jag kunde ta det steget, jag hade aldrig berättat för någon om psykologbesöken och så vidare, men det gjorde jag där i alla fall. Sen blev jag pinsamt glad åt att jag faktiskt lyckades skaffa vänner som ville umgås med mig. Jag behövde inte hänga efter någon som en svans, och det verkade inte som om folk hatade mig/tänkte illa mig. När jag var på det humöret kunde jag i och för sig inbilla mig det om vissa ? det var som om jag var tvungen att ha alla ?roller? omkring mig. De som hatade mig, de som såg ned på mig och så vidare. Det blev en lite förvirrad tid, då jag samtidigt såg att jag ? som den dåliga människa jag var ? faktiskt kunde skaffa kompisar, inte kunde låta bli att jag inte kunde det. För alla där älskade ju inte mig, och det hade väl varit konstigt om de gjort det. När jag sen kom hem ifrån resan hade jag i alla fall ett ännu lite starkare hopp om att det skulle bli så bra på gymnasiet. Jag skulle bli världens populäraste och skulle genast börja älska livet

Resten av sommaren blev dock ingen hitt. Det var ganska skönt första veckan, att bara få sova ut och lugna ner sig lite efter sista skolveckornas stress, plus språkresans alla intryck. Sen blev jag ganska uttråkad, och fick alldeles för mycket tid att tänka på alla de där dåliga sakerna jag inte alls ville tänka på. Det blev inte lättare att en kompis, som jag kallar det för enkelhetens skull, min närmaste kompis till och med hade en massa spännande saker för sig hela tiden och knappt hade tid att träffa mig. Men jag överlevde det i alla fall, alla mina jämna plågor och allt som störde mitt liv. Så var det dags att börja gymnasiet!