Dorotean

Inuti i min kropp (antar jag. var annars skulle den så kallade själen sitta?) pågår nu ett krig mellan de allra starkaste känslorna, och visst är det väl trevligt att bli lite smått omtumlad när man senaste åren gått runt som ett apatiskt paket - men de där känslorna kunde väl bestämma sig någon gång? Ena sekunden är jag stormande lycklig, för att snabbt kasta mig in i de mest traumatiskt negativa känslorna och sedan några minuter senare vara tillbaka i det positiva. Och den här karusellen underlättar inte direkt mitt liv. Till exempel blir jag minst sagt osäker på vad jag egentligen vill, eftersom det i princip är samma människa som bidrar till de här känsloväxlarna - både till det negativa och till det positiva. Det är rätt förvirrande. Och jag vet inte om det blir direkt bättre av att jag förtillfället verkar vara blödigare än någonsin. Ja, jag grät till Barnmorskorna i Onsdags, men det räknar jag inte till blödigheten. Jag har nämligen, bara idag, också gråtit till Helen Sjöholms röst, Frida Öhrns speedcountry och gamla hormongråtlåtar. Var kommer allt det här ifrån? Jag ska ju vara värsta stenen när det gäller känslor, och ska jag känna något ska det vara bitterhet. Men icke, tydligen.