Ett skrik på hjälp.

Ikväll sitter jag och skäms lite för att jag i våras beklagade mig, på kärlekens beskostnad.
Jag klagade på hur hemskt det var att alla älskande var så angenäma om att visa upp sin kärlek på stan,
i parken, på bussen, överallt!
ALLT förståss för att slita ännu lite till i ett brustet hjärta,
påminna ensamheten om hur långt ifrån en tvåsamhet den var
& värst av allt
för att visa hur mycket bättre man är med någon annans hand i sin.
Det är Verkligen så jag borde skämmas!
Istället borde jag ha varit glada med dem och se kärleken för vad den är,
ett evigt band av lycka som har tvinnats ihop med de älskande tus själar.
Dessutom är det en skam för själva älskandet att kritisera den, då
kärlekens gång inte går att påverka.
Och till sist borde jag ha
tänkt på att det är MYCKET värre att vara singel på hösten!!!!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback