Dorotean

Jag som hade lovat mig själv att allt var bra nu, jag hade intalat mig själv att jag hade det så bra;
Jag hade nästan gjort mig själv positiv, eller i alla fall positivt inställd. Jag lärde mig till och med att säga "Du är bra och fin och värdefull och är en underpar person" och så vidare och så vidare. Utan att känna att jag ljög för mig själv. Men hur länge höll det?
Jag har nu gått 4 veckor (tror jag) i skolan och mår ungefär lika bra som ett pappersark som hamnat i vattnet. (inte ett dugg bra med andra ord). Igår på psykologin till exempel satt jag och jämförde mig med de "symtom" som psykologiläraren Ulla Albért (observera: det är ingen fransk accent utan ett svenskt betoningstecken det där, vilket Ulla för övrigt påpekat för oss ett X antal gånger så jag har bildat en teori om att hon blivit mobbad för det) kopplade till Depression. Och jag lyckades självklart matcha in nästan vartenda ett på stackars Jag..
OCH: Som om inte det vore nog fick jag ju en smärre brakedown (Jag bröt ihop, min engelska är inte tillräcklig för att veta om brakedown är rätt eller fel. Men alla svenskor förstår väl svengelska?) i skolan..
Såhärvardet.
Vi hade någon slags temadag (eller värdedag som jag lyckades säga;P) om gruppdynamik och dylikt. I slutet av dagen skulle vi ha en liten utvärdering/sammanfattning om det hela och vi skulle diskutera två och två (man fick vara en också).. Och eftersom jag inte blev "naturligt" indelad med någon att diskutera med satt jag bara där helt ensam, och relativt omotiverad.. Hanna frågade om jag ville vara med där men jag var för icke-motiverad och orkade inte göra mig själv till något annat. Så där satt jag.
Då tittade lärar-Helena lite frågande/oroat på mig men jag gjorde mitt bästa för att undvika henne blick. Är det något jag har extremt svårt för är det folk som tycker synd om mig. Men HurSom så frågade hon hur det var. Eftersom jag visste att hon redan sett det så nickade/skakade jag på huvudet (vet inte vad, no memory) samtidigt som jag var i fullfärd med att hålla tårarna i styr.. Så frågade Helena om vi skulle gå ut och prata lite. Jag orkade inte sånt så skakade på huvudet.. Nu var tårarna kritiskt nära.  Så jag rusade iväg därifrån och gick genom torget, med tårarna rinnandes längs kinderna, och stängde in mig på toaletten och lät mig rinna ur mig.. Och det var inte det lättaste. Har något i mig som gör att jag så fort ser mitt gråtansikte i förslagsvis en spegel, börjar jag gråta igen.. Men till slut lugnade jag ner mig, och tvättade av mig sminket.. Där ute väntade Helena förståss.
Hon bad om ursäkt för att hon förföljde mig och sen sa hon att jag tydligen sett nere ut ett tag. (Fan, Fan, Fan; sånt ska inte synnas. orka dela med sig av sina bekymmer?) Och att hon då blev orolig..
Blah, Blah, Blah.. Sen slutade det iallafall med att vi stod i konstskoleköket och bestämde att Helena skulle kontakta Kurator-Pär medan jag störtgråtande försökte hålla igen..
Så fick jag än en gång lugna ner mig,
och gå rödgråten från skolan för att åka hem...

Men: nog om det.



Var faktiskt inte bara negativt som hände mig just den dagen, eller just igår.
Fick ett mail också, som gjorde mig.. konstigt glad :) Måste få ett ordentligt tillfälle att tacka för det. Utan att börja gråta.
Klistrar in det här:
Hej Sara jag skriver för det är mkt lättare än att prata.. jag vill inte vara nån jävla morsa eller så men jag märker att du inte
mår speciellt bra, ja det gör väl inte jag heller men det känns som du är väldigt nere... Jag är bara orolig.. hehe ja jag är
faktiskt det!  Jag bryr mig faktiskt! Bara så du vet så "finns jag här för dig" eller vad man ska säga, ja men nu lät det
väldigt sentimentalt..hehe Jag hoppas du mår bättre snart.. Tusen kramar HANNA  (du kan faktiskt prata med mig..)
 
Om du skulle må bättre blir jag såhär:
 
Om du fortsätter att vara nere blir jag såhär:
 
(ps. det är kul att leka med smileys...)

Det var väl ungefär det finaste/bästa någon gjort för mig, någonsin.
Så jag låter mig själv avsluta med det :)