Dorotean

Yngsta dottern i huset feltolkar helt vad hennes mamma precis bett henne göra och stormar hon gormande ut ur rummet. I trappan klampar hon som ville hon få den att gå sönder. Någon skrattar till åt det bisarra i situationen medan mamman följer efter stormen upp för trappan. Där försöker hon ta sig in innanför dörren som precis smälldes igen. Det verkar lyckas, men när de tu står öga får öga - och de har bytt några ord - börjar helt plötsligt dottern att skrika. Hon skriker och skriker, pappan som sover i rummet bredvid borde vara vaken vid det här laget. Då ger mamman upp, kapitulerar och går ner för trappan igen med en suck. Än en gång hörs dörren smällas igen, och hade man hundens hörsel skulle nog även tårarna höras.

Nej. Det är inte ett uttrag från något protokoll från ett dagis eller liknande. Någon 3-5 åring är heller inte inblandad. Onej, snarare tvärtom. Det hela utspelade sig tvärtom innanför väggarna på huset jag sitter i nu, för ungefär tio minuter sen. Intressant det där, jag har varit "bortrest" i nästan två dygn och tyckte att det kändes ganska bra att åka hem när jag gjorde det. Väl hemma tog det en timme för mig att bli rastlös, och fem timmar för mig att vilja åka bort igen. Vilket liv man lever.