Dorotean

Okej, jag testar igen. Det känns så jälva tråkigt att bara helt plötsligt sluta upp med det här. Bara för att jag ville ge upp hela livet den dagen då 06 skulle bli 07 behöver jag ju rent tekniskt sett inte ge upp min blogg. Fast det låter ju sjujävla sorgligt när man tänker på det, läser det igen. Men hur mycket finns det inte som är sorgligt? Till exempel det faktum att det helt plötsligt känns som att det är jättemånga unga (födda 92 och åren runt i kring) som förlorat en förälder.. Med bussolyckan i Tisdags gick antalet, som jag vet om, upp från sex till nio. Och jag vet med all säkerhet inte om alla, mörkertalen kan vara hur högt som helst som sånna proffsiga människor på TV brukar uttrycka sig. Jag blir rädd. Tänk om man själv skulle behöva vara med om det liksom? Det skulle vara rena katastrofen.. och då är jag ändå snart vuxen. (med EU's mått mätt i alla fall, min anm.). Kommer ihåg hur rädd jag var när alla problem med pappa kom upp, för man vet ju att det är rätt mycket larm på om hjärtat fungerar, och då om någon som har fått två hjärtinfarkter, har högt blodtryck och massa hjärt- och kärlsjukdomar i släkten dessutom får hjärtflimmer är larmet inte bara rätt mycket.. det är.. larmerande mycket. Och nu ska han dessutom åka och få en massa elektriska stötar i hjärtat..Iofs i förebyggande syfte, men jag får obehagliga elektriskastolen/scener ur Gökboet associationer (stavning?).
Fast, det som kännts sämst iom det här har nog iofs varit att alla bara brydde sig om hur han mådde, och jag bara brydde mig om hur ingen brydde sig om mig (fastän jag aldrig berättat att jag mår dåligt).. Och sen kände jag mig sämst för att jag över huvudtaget tänkt något liknande... Det är inte lätt måste jag säga.

Föresten kan jag härmed utnämna mig till Brisbarn. Jag fick ju på något vänster reda på att de hade startat en mer effektiv sida på internet, dit man numera kunde vända sig om man ville ha hjälp. Nyfiken som man är var man ju tvungen att kolla upp det, och där fanns någon slags mailtjänst där man garanterades svar inom en vecka.. Jotjena tänkte jag liksom, det kan väl aldrig funka med alla skära-sig-i-armen kids osv som finns. Så jag författade mig ett brev om min situation och slängde iväg det. Så idag kom jag på att jag nog borde ha fått svar på det idag och, kors i taket, det hade jag (och de körde inte ens med "Det löser sig" stylen som tydligen Linda Skugge kör till sina mailande pubbeungar.. jag måste maila och tipsa henne om det!)
Läs och njut:

	Svar från BRIS
	2007-02-28 11:09:46
	Hej, Det bästa är att försöka få kontakt med doktorn som du pratade först med. Förklara situationen och be att få komma till en psykolog. Det är inte ovanligt att man måste byta samtalsperson om det inte fungerar. Det är slöseri med tiden att gå på en behandlig som man känner inte fungerar. Hoppas att du får kontakt med en psykolog snarast. Lycka till! Du är värd att må bra. Med vänliga tankar från BRIS

nu får det vara sluttestat för min del,
får se vad jag tycker om det här inlägget imorrn.
NAtt