Dorotean

Tjoho! Studentveckan är, iofs sedan rätt länge, avklarad och förvånande nog överlevde jag. Fram till minuten innan vi i klassen sprang ut var jag helt övertygad om att det var döden som nalkades, och inte studenten. Sen var jag mest bara glad. Jag fnittrade och pratade så mycket i ett att den mottagande släkten antagligen inte hängde med för fem öre. Men skitsamma, det var ju min dag och jag hängde säkert med. Ni bloggläsare är väl antagligen dödströtta på diverse studentdagsredogörelser så det skippar jag nog, men det var jävligt härligt. Från att våga ta på sig hatten för första gången (trodde ju fortfarande att jag skulle dö då = studentmössan blev dödshatten) till champagne-brunch, studentsång och flakåkning. Allt var precis så härligt som man hört berättas om, och drömt om. I och för sig var det ungefär lika vemodigt som man också hört berättas om, men det behöver man ju inte tala så högt om. En del gamla klassisar (fult ord va? därför kan jag inte låta bli att använda det ;D) kommer man väl sakna, och andra helt tvärtom. Sådär. Den redogörelsen får väl räcka. Studenten är förbi, och så även mitt bloggsug. Så mer blir det inte. Får se hur länge bloggen blir kvar. "Det nya livet" har ju börjat nu, så kanske är dags att byta blogg med :P We'll see.