Dorotean

Jag ser en person, en skugga, gömd bakom grenar,
rädd för sin identitet och allting som menas.
Kryper ner i svarta hålet, blir kallad svarta fåret,
hugget mot hjärtat, själen och håre.
Jag ser tårar som rinner, en livslust förvinner,
det psykiska tar över och sätter ett hinder.

Orden den får gör ont som hårda slag
och ridån faller ned mer, dag för dag.
Går och möter den dom vuxna, så kämpar den och ler,
den känner deras tankar; hjälp, men ingen ser.
Döljer sina känslor, blir kall inuti,
släpper några tårar och hatar sitt liv.

Den står framför spegeln och undrar;  vad är fel?
den vill också känna glädje och veta sin del
och känna sig behövd, ha en vän vid sin sida.
 Det som pågår blir djupa sår och kommer svida

Svårt å förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår.
Spegelbilden visar inte så som jag mår.
Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker.
yo det är svårt å förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år.
Slutet som jag ser är inom mig nu,
jag ber det måste ta ett slut.
Känner inte spegelbilden som tittar ut

yo personen utan stöd är som ett träd utan löv,
helt naken och vilsen och känner sig död.
Har tänkt denna tanke, att ta sitt liv
och bli en fin ängel och leva i harmoni.
Lägger upp en strategi, hur allt ska gå till,
tar pappret och pennan och skriver ett brev,

ey yo det låter såhär; jag orkar inte mer,
mamma o pappa -jag älskar faktiskt er,
men det kanske inte märks för jag har levt i en hemlighet.
Skulle ni veta allt skulle ni inte tro på min verklighet.
Kränkt, slagen, utsatt för mobbning
nu vet ni sanningen bakom min skolkning.
Jag orka inte va där när dom slog mig sådär,
när dom kalla mig sådär, så nu lämnar jag det här.
Och snälla, var inte ledsna för mig
för jag finns i erat minne som en tyst snäll tjej

Svårt å förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår.
Spegelbilden visar inte så som jag mår.
Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker.
yo det är svårt å förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år.
Slutet som jag ser är inom mig nu,
jag ber det måste ta ett slut.
Känner inte spegelbilden som tittar ut

Hon samlar sitt mod och går in på toaletten,
tittar i medskåpet efter farliga tabletter.
Hon vänder och vrider, läser etiketter,
hittar rätt, direkt, dags att lämna alla smärtorna.
Barskåpet nästa för att hämta sista spriten,
munnen full med tabletter o så svalde hon skiten.
Somnade in och hon drar mot andra sidan,
förhoppnigsvis har hon det bra och slipper lida

Svårt å förstå, hur min verklighet är så annorlunda från igår.
Spegelbilden visar inte så som jag mår.
Verkligheten döljer sig och det som jag ser är nått som inte sker.
yo det är svårt å förstå hur jag kunnat klara mig genom dessa år.
Slutet som jag ser är inom mig nu,
jag ber det måste ta ett slut.
Känner inte spegelbilden som tittar ut


Hur kan man göra så, mot en ensam person?
man är inte tuff o cool o blir placerad på tron.
Hur kan man peka, skratta och säga sånna ord?
för denna individ då kanske begår ett självmord.
Hur kan man va så hård och stänga ut någon så,
att inte fatta att den har känslor o så?
Hur skulle ni må om det var ni som va den
så jag har ett litet råd till er.... håll käften