Dorotean

Jag var jurymedlem för "Idol"-tävlingen i min lågstadieskola idag, och fy vad härligt det var. Det var verkligen värsta lyckopillret att se alla duktiga barn uppträda. Vinnaren blev en kille som innan han började var så nervös så att han Nästan började gråta. Han äntrade scenen, greppade micken och Då kom paniken. Man såg hur blek han blev, läpparna darrade till och han tittade mot sin lärare i panik. "Hjälp mig härifrån" skrek hans blick. Men så när musiken kom igång, och han började sjunga blev det bara Så bra. Jag får väl erkänna att rösten inte var den mest välutvecklade, men Hey - han är 6 år för fan. Så himla söt. Och resten av bidragen var inte sämre dom, tvärtom kom de allra flesta med glada överaskningar och jag blev riktigt imponerad. De lite äldre sjöng till och med (Ja, dom sjöng faktiskt. De hade inte missat en textrad) på engelska och klarade det galant. Annat var det när man själv var i den åldern, då låtsades man att man kunde och sjöng något som lät lite likadant. Men det gjorde inte de här ungarna alltså. Och hur mycket klishée det än är, så var det otroligt svårt att utse en vinnare, och en andra och tredje plats. Alla låg på sådant hög nivå, och det var ingen som direkt utmärkte sig som extra bra. Men till slut blev det alltså han nervösa, som sjöng Tusen och en natt. Tvåa blev tre småkillar som klätt ut sig till tjejer (Hur modigt är inte det som 9-åring?!) och sjöng La Dolce Vita. På tredje plats kom en tjej som hade så fin röst att vi fick gåshud. Imponerande!

Nu har jag mest bara ont i huudet. Har ingen aning om varför, har haft det flera gånger den här veckan. Himla mysko...