Promenix
Jag gick nog på världens skummaste promenaden idag. Sjävla promenerandet var väl inte så märkvärdigt, det var helt vanliga steg med helt vanliga joggingskor. Promenadvägen var inte heller något särskilt. Det var ju precis samma promenadväg som jag alltid går, och där var inga nyheter. Det var bara hela... helheten.
Jag gick mest för att bli av med ångesten, som vid det laget blivit mig övermäktig - och för mig brukar en promenad få de allra starkaste känslorna att svalna. Efter skavsårsplåster-påsättning och mjukisbyxepåklädning gav jag mig således iväg. Till en början kändes det väl rätt bra, lite lagom lugnande sådär. Efter kanske 500 meter ringde det och jag blev nästan glad ett tag. Tror det påverkade mycket att ångesten gick över, för det gjorde den faktiskt ett tag. Vi pratades väl 20 minuter eller så, och sen smsade jag lite "Jag dör nog nu" sms och jag var nästan på topp. Helt på topp är man ju aldrig efter en ångestattack, men ni fattar vad jag menar. Så helt plötsligt kommer jag fram till en fårhage.
Fårhagar i sig brukar ju vara rätt harmlösa, oavsett hur många får där är, men idag var det något särskilt. Det här var nämligen någon slags galna får, som så fort de såg mig började bräka. Det började med att en började bräka, sen en till och sen en till osv. osv. Helt plötsligt är hela hagen en bräk-kör. Det låter förjävligt, nästan skräckingivande. Så börjar de springa. De springer åt mitt håll, och när det i samband med att jag går blir ett annat håll vänder de igen. Jag har alltså en rusande bräk-kör på bara ett par meters avstånd och jag kan helt plötsligt inte låta bli att skratta. Jag verkligen asgarvar, och stirrar ut de stackars fårena. Spelade till och med in ljudet på mobilen, det var nämligen helt barrockt.
Med hopp om att den här promenaden helt och fullt kryerat mig nu fortsätter jag alltså efter fåranfallet, och har nu inte särskilt långt kvar. Ju närmare jag kommer hem började jag dock må mer och mer dåligt igen. Den där konstiga lyckan höll förvisso i sig i någon kilometer, men sen märkte jag att tankarna började komma tillbaka. Jag försökte planera hur jag skulle lägga upp lärarsamtal (utan att börja gråta), och lite hur de uppgifter jag måste göra skulle se ut - och då var jag i princip tillbaka i diket igen. Så lagom till att jag satte foten på gårdsplanen grät jag igen.
Fick samla mig för att hämta nyckeln på gömstället, och lyckas låsa upp med syskon + flickvän flåsandes i nacken. Sen rusade jag ner och slängde mig på sängen. Precis som vilken pubbeunge som helst. Kändes mycket konstruktivt. Fort som fan bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle gråta. Så jag tog något andetag, torkade bort tårarna och sen tog jag mig upp i huset igen. Då ringde det igen, och jag blev hög istället. Haha. Jag var fullständigt sprallig och pratade i 120. Jag som i vanliga fall brukar vara den som lyssnar. När jag tänker efter, kommer jag inte ihåg om vad - men pratade gjorde jag i alla fall. Vi lade på och jag blev låg istället.
Så inom loppet av cirka en timme hann jag ha fetingångest, post ångest-tillstånd, konstigt skrattanfall, ångest återfall, hetsgråt, eurofori och deppighet. Tja. Jag verkar ju inte ha så långt till mina känslor i alla fall.
Jag gick mest för att bli av med ångesten, som vid det laget blivit mig övermäktig - och för mig brukar en promenad få de allra starkaste känslorna att svalna. Efter skavsårsplåster-påsättning och mjukisbyxepåklädning gav jag mig således iväg. Till en början kändes det väl rätt bra, lite lagom lugnande sådär. Efter kanske 500 meter ringde det och jag blev nästan glad ett tag. Tror det påverkade mycket att ångesten gick över, för det gjorde den faktiskt ett tag. Vi pratades väl 20 minuter eller så, och sen smsade jag lite "Jag dör nog nu" sms och jag var nästan på topp. Helt på topp är man ju aldrig efter en ångestattack, men ni fattar vad jag menar. Så helt plötsligt kommer jag fram till en fårhage.
Fårhagar i sig brukar ju vara rätt harmlösa, oavsett hur många får där är, men idag var det något särskilt. Det här var nämligen någon slags galna får, som så fort de såg mig började bräka. Det började med att en började bräka, sen en till och sen en till osv. osv. Helt plötsligt är hela hagen en bräk-kör. Det låter förjävligt, nästan skräckingivande. Så börjar de springa. De springer åt mitt håll, och när det i samband med att jag går blir ett annat håll vänder de igen. Jag har alltså en rusande bräk-kör på bara ett par meters avstånd och jag kan helt plötsligt inte låta bli att skratta. Jag verkligen asgarvar, och stirrar ut de stackars fårena. Spelade till och med in ljudet på mobilen, det var nämligen helt barrockt.
Med hopp om att den här promenaden helt och fullt kryerat mig nu fortsätter jag alltså efter fåranfallet, och har nu inte särskilt långt kvar. Ju närmare jag kommer hem började jag dock må mer och mer dåligt igen. Den där konstiga lyckan höll förvisso i sig i någon kilometer, men sen märkte jag att tankarna började komma tillbaka. Jag försökte planera hur jag skulle lägga upp lärarsamtal (utan att börja gråta), och lite hur de uppgifter jag måste göra skulle se ut - och då var jag i princip tillbaka i diket igen. Så lagom till att jag satte foten på gårdsplanen grät jag igen.
Fick samla mig för att hämta nyckeln på gömstället, och lyckas låsa upp med syskon + flickvän flåsandes i nacken. Sen rusade jag ner och slängde mig på sängen. Precis som vilken pubbeunge som helst. Kändes mycket konstruktivt. Fort som fan bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle gråta. Så jag tog något andetag, torkade bort tårarna och sen tog jag mig upp i huset igen. Då ringde det igen, och jag blev hög istället. Haha. Jag var fullständigt sprallig och pratade i 120. Jag som i vanliga fall brukar vara den som lyssnar. När jag tänker efter, kommer jag inte ihåg om vad - men pratade gjorde jag i alla fall. Vi lade på och jag blev låg istället.
Så inom loppet av cirka en timme hann jag ha fetingångest, post ångest-tillstånd, konstigt skrattanfall, ångest återfall, hetsgråt, eurofori och deppighet. Tja. Jag verkar ju inte ha så långt till mina känslor i alla fall.
Kommentarer
Trackback