12 februari 2008
Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men morgon efter den hemska 11/2 fick jag mig själv i alla fall att gå till skolan. Kanske tänkte jag att det ju bara var en halv dag, eller att jag skulle kunna koncentrera mig på psykologi, som var det som stod på schemat - trots all tumult. Det gick väl sådär kan man säga. Bland det första jag gjorde när jag väl kom till skolan var att gråta, inför två av skolans lärare. Jag ville ju berätta för dem hur läget låg eftersom jag antog att min prestationsförmåga kunde bli lite sviktande och därför antagligen skulle behöva skjuta fram en dead line på ett stort arbete. Dock blev jag nästan ännu mer ledsen när en av dessa lärare betedde sig väldigt oförstående, och sa att det ju inte var så allvarligt i alla fall. Nej, pappa kunde ju bara vara död. Tack för det stödet liksom. Jag stannade i alla fall skoldagen ut, helt utan att göra något utom att ha tankarna på Civa. Sen gick jag hem.
Någon gång på eftermiddagen ringde min mentor/klassföreståndare/vad-det-nu-heter-på-gymnasiet för ett stöttande samtal, och det kändes väldigt bra. Speciellt efter hur jag blivit behandlad på förmiddagen.
Resten av den dagen är väldigt suddig. Jag vet knappt om vi var till sjukhuset faktiskt. Men det tror jag att vi var. Det skulle ju kunna kännas pinsamt att jag inte minns, men faktiskt tycker jag inte att det gör det. Det var liksom för mycket att bearbeta för att kunna lägga allt på minnet. Alternativt trängde jag bort det för att skydda mig själv. Man klarar inte av hur mycket som helst. Hela situationen var ju jobbig, och det blev inte bättre av att jag blev terroriserad (minns jag att det kändes som) med reklam/information och hjärt- och lungfonden, eller vad den heter. Där Herr Oldsberg (tror jag att det var) var snäll nog att berätta hur många som dör av hjärtinfarkt varje år och ungefär allt annat jag inte ville höra just då. Nej usch. Men, minns jag inte helt fel (vilket jag mycket säkert kan göra) var vi på Civa under tisdagskvällen. Det var nämligen då de började "tina upp" pappa igen, med en halv grad i timmen, för att efter X antal timmar se om man kunde väcka honom. Vi var nog inte där så länge. Det orkade man inte, men det var skönt att kunna stötta varandra - jag valde ju att sova i Uppsala trots allt.
Någon gång på eftermiddagen ringde min mentor/klassföreståndare/vad-det-nu-heter-på-gymnasiet för ett stöttande samtal, och det kändes väldigt bra. Speciellt efter hur jag blivit behandlad på förmiddagen.
Resten av den dagen är väldigt suddig. Jag vet knappt om vi var till sjukhuset faktiskt. Men det tror jag att vi var. Det skulle ju kunna kännas pinsamt att jag inte minns, men faktiskt tycker jag inte att det gör det. Det var liksom för mycket att bearbeta för att kunna lägga allt på minnet. Alternativt trängde jag bort det för att skydda mig själv. Man klarar inte av hur mycket som helst. Hela situationen var ju jobbig, och det blev inte bättre av att jag blev terroriserad (minns jag att det kändes som) med reklam/information och hjärt- och lungfonden, eller vad den heter. Där Herr Oldsberg (tror jag att det var) var snäll nog att berätta hur många som dör av hjärtinfarkt varje år och ungefär allt annat jag inte ville höra just då. Nej usch. Men, minns jag inte helt fel (vilket jag mycket säkert kan göra) var vi på Civa under tisdagskvällen. Det var nämligen då de började "tina upp" pappa igen, med en halv grad i timmen, för att efter X antal timmar se om man kunde väcka honom. Vi var nog inte där så länge. Det orkade man inte, men det var skönt att kunna stötta varandra - jag valde ju att sova i Uppsala trots allt.
Kommentarer
Trackback