13 februari 2008
Detta var en otroligt jobbig dag. Att gå till skolan var inte ens att tänka på, för det var inte mycket styrka kvar nu. Någon gång på förmiddagen fick vi nämligen beskedet att de hade försökt väcka pappa, och stängt av respiratorn - men att han inte hade svarat på det. Han hade alltså inte börjat andas själv, utan snarare kämpat emot. Därför hade de fått söva honom igen (dock inte kyla ner honom...) och koppla på respiratorn igen. Man skulle röntga hjärnan för att se om det var någon aktivitet där över huvud taget. Så ja.. det var lite tunglevat den dagen.
Jag gick en promenad till mina morföräldrar för att ja, slippa vara ensam och kunna prata av sig lite. Det var nog där jag fick ovanstående besked också för jag minns att jag hade ett telefonsamtal med mamma, som så fort jag lagt på ledde till en stril ström av tårar. Tårar som jag fick borttorkade av mormor, och bortkramade av morfar.Sen bjöds det på pannkakor. Är det något jag älskar så är det pannkakor; och då i synnerhet de jag får hos mormor och morfar - så i vanliga fall skulle jag ha kastat in efter en av de gyllene kakorna. Men det gjorde jag inte. Jag fick tvinga i mig en, och sen var det stopp. Det var ju lite trist förståss, men lusten var helt enkelt borta. Jag hade nog inte lust till mycket den eftermiddagen.
Så småningom tog jag mig hem, och väl hemma ringde mamma igen. Det var inga fler olyckliga besked då, utan snarare tvärtom. Tidigare på dagen hade hon nämligen bestämt sig för att inte åka in till pappa, för att varken hon eller Ebba orkade. Jag ville väl egentligen, men ville varken gå ensam eller tvinga in mamma till stan så jag hade accepterat det. Men under dagens lopp hade i alla fall mamma ändrat sig så vi bestämde att hon skulle komma in och jag skulle följa med henne. Det blev ett extremt jobbigt besök. Tanken på att pappa kanske, kanske låg där död tog extremt hårt på en och var inte alls lätt att handskas med. Jag minns att jag försökte få mig själv att vara stark. Jag ville inte "tvinga" mamma att bli Den Starka som höll upp allt, utan att hon själv kunde hantera sina tankar och känslor. Det gick ganska bra tills vi kom in till pappa på avdelningen. Där brast det totalt, och jag sprang med tårarna forsandes ut till väntrummet igen. När jag sansat mig en stund kom mamma ut, och sen gick vi igen. Då gick det lite bättre, trots att känslorna var de samma.
Den kvällen fick vi även lämna avdelningen med lite goda besked; Hjärnröntgen hade visat på aktivitet och någon hjärndödhet var alltså inte anledningen till att pappa inte satte igång och andades när de försökte få honom till det. Det var med lite hopp i bröstet som man gick och lade sig den kvällen.
Jag gick en promenad till mina morföräldrar för att ja, slippa vara ensam och kunna prata av sig lite. Det var nog där jag fick ovanstående besked också för jag minns att jag hade ett telefonsamtal med mamma, som så fort jag lagt på ledde till en stril ström av tårar. Tårar som jag fick borttorkade av mormor, och bortkramade av morfar.Sen bjöds det på pannkakor. Är det något jag älskar så är det pannkakor; och då i synnerhet de jag får hos mormor och morfar - så i vanliga fall skulle jag ha kastat in efter en av de gyllene kakorna. Men det gjorde jag inte. Jag fick tvinga i mig en, och sen var det stopp. Det var ju lite trist förståss, men lusten var helt enkelt borta. Jag hade nog inte lust till mycket den eftermiddagen.
Så småningom tog jag mig hem, och väl hemma ringde mamma igen. Det var inga fler olyckliga besked då, utan snarare tvärtom. Tidigare på dagen hade hon nämligen bestämt sig för att inte åka in till pappa, för att varken hon eller Ebba orkade. Jag ville väl egentligen, men ville varken gå ensam eller tvinga in mamma till stan så jag hade accepterat det. Men under dagens lopp hade i alla fall mamma ändrat sig så vi bestämde att hon skulle komma in och jag skulle följa med henne. Det blev ett extremt jobbigt besök. Tanken på att pappa kanske, kanske låg där död tog extremt hårt på en och var inte alls lätt att handskas med. Jag minns att jag försökte få mig själv att vara stark. Jag ville inte "tvinga" mamma att bli Den Starka som höll upp allt, utan att hon själv kunde hantera sina tankar och känslor. Det gick ganska bra tills vi kom in till pappa på avdelningen. Där brast det totalt, och jag sprang med tårarna forsandes ut till väntrummet igen. När jag sansat mig en stund kom mamma ut, och sen gick vi igen. Då gick det lite bättre, trots att känslorna var de samma.
Den kvällen fick vi även lämna avdelningen med lite goda besked; Hjärnröntgen hade visat på aktivitet och någon hjärndödhet var alltså inte anledningen till att pappa inte satte igång och andades när de försökte få honom till det. Det var med lite hopp i bröstet som man gick och lade sig den kvällen.
Kommentarer
Trackback