Dorotean

Sådär ja. Nu är flytten verkligen bekräftad. Det känns sjukt bra. Så skönt att få fly från Det Dåliga Samvetets Hem, där min egen otillräcklighet och smärtan som orsakas av min blotta närvaro ständigt gör sig påmind och där "Familjen psyk" bor. Det sista var något far min sa i telefon till en av sina goda vänner i telefon tidigare idag. Jag kan ju omöjligt veta, men det lät väldigt mycket som ett försvar. Något annat kan det inte vara med det skämtsamma tonläge han hade när han uttalade denna smärtfulla titel. Om det inte är ren jävla dumihuvudethet då - men det får man väl för allt i världen hoppas att det inte är.

En får väl se vad flykten leder till, om det hela blir än mer tårgripande för min del än vad det redan är, eller om jag lyckas göra mig till den där stöttepelaren som orkar bära allt. För samtidigt som allt känns väldigt gött, och jag väntat på det här i princip sen jag återflyttade hem i mars förra året så känns det som om jag sviker.  Vem jag sviker vet jag inte, kanske mig själv eller alla andra - eller hela hopkoket Familjen Tras. Fast jag tror jag kommer känna mig som den där otillräckliga svikaren hur jag än gör, och i slutändan gör nog min svaghet varken till eller från. Så lite Uppsala i lungorna blir nog bra.

Och ja, jag vet att jag hela tiden säger mot mig själv i ett jävligt suddigt "å ena sidan är det bra, å andra sidan stinker det skit och å den tredje sidan är jag ju ändå dum i huvudet"-resonemang. Men ja. Hen som läser får skylla sig själv. Nu orkar jag inte med fler tårar inatt. Nattinatti.