Ältoteande

Jag är så jävla ältig. Och lika jävla less på det. Det finns verkligen ingen hejd, och det finns ännu mindre hejd på hur jobbigt det är. Alltså, man mår ju inte bra av att vara älterska och man mår nog ännu sämre av att inse att man är det men inte kunna göra något åt det.

Ett rykande färskt exempel (som jag lider av just nu) är ett resultat av onsdagnatten. Jag råkade nämligen gå hem med en kille och sätta på honom lite (våga vägra vara objektet!) och sen kom på den briljanta idén att när jag gick hem (innan han vaknat..) strunta i att ge honom mitt nummer eftersom jag bara skulle älta det. Ni vet "Kommer han höra av sig?" "Varför hör han inte av sig?" "Efter hur länge av icke-avhörande kan man se sig som dissad?" "VAD GJORDE JAG FÖR FEL EFTERSOM HAN INTE HÖR AV SIG????" osv. osv. osv. Sagt och gjort; inget nummer. Och därmed inget ältande. Trodde jag ja. Hahahahaha... Självklart går jag runt och ältar att jag lät bli att ge telefonnumret, ifall, ifall, ifall det skulle bli annorlunda den här gången. Åh sån fantastisk människa man inte är. Jag hatare. Nu går jag och dör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback