Dorotean

Det där med gråt fick jag tillbaka ordentligt ikväll. Jag har haft en helbra dag, och även fast det inte var lika extremt som igår fick jag endorfinkick av träningen idag igen. Så ringde mamma med ett så kallat sorgligt besked. Och nej, det var väl egentligen inte oväntat och jag visste vad hon menade utan att hon behövde fortsätta. Men det tar inte bort sorgligheten, om vi säger så. Tårarna strilade, och det gör de även i skrivande stund. En vän som man haft i 13 av sina 20 år lämnar inte direkt livet obemärkt, trots att vännen i det här fallet var fyrfota, med prickig pung och blöt nos. Och där klarar jag nog inte skriva mer, men jag hoppas vännen vilar i frid i alla fall...