Dorotean

jag är såkallat väderkänslig,

Jag tänkte ta tillfället och utnyttja min egen blogg, som jag skapar de sociala reglerna för, och säga hur stolt jag är över mig själv. Inom loppet av en vecka har jag fått tre högskolebetyg värda totalt 30 hp: ett G, ett VG och ett B.

och nu när jag återhämtat mig efter den pers det faktiskt innebar att tentera en hel termins poäng på en halv termin ser jag framemot att slutföra resterande 22,5 hp. Sen blir det studieuppehåll!

Jag har så bra julklappsidéer i år,

Som storasyster får man äran att, åtminstone under en viss period, bli någons allra största idol. Jag har till exempel nästan fått min syster att drunkna eftersom hon så promt ville hoppa i vattnet på samma ställe som jag. Hon missade dock den lilla detaljen att hon var två huvuden kortare än mig och helt enkelt inte bottnade. Mamma fick öva klädsim, om vi säger så. 

Nåväl, jag försöker ta mitt idolskap på största allvar och ger min syster svar på sina frågor. Nu senast kom hon grubblandes och frågade hur det egentligen var: kostar plastpåsarna på systembolaget eller inte? Som den goda människa jag är tillförde jag henne såklart min visdom och berättade att Jo, de kostar 1 krona stycket. Det är en sån bra känsla att hjälpa systrar i nöd.

som brukligt är när en har något kroppsligt symtom som inte är som det ska ringde jag tidigare ikväll för att höra med min mor om vad hon tänkte om saken. undrar om jag någonsin kommer sluta med det obligatoriska mamma-samtalet föresten. för mig är hon fortfarande allsmäktig (nåja) och kan allt om allt. eller åtminstone verkar hon kunna allt om allt. 

I alla fall. Samtalet idag handlade om att jag sedan en tid tillbaka (vem håller reda på hur länge man har känt en eller annan sak?) har kännt mig ofantligt trött. Klockan 14 (ibland så tidigt som 12, vissa dagar så sent som 16) går liksom luften ur mig totalt. jag orkar ingenting. energin är spårlöst försvunnen. och vad hade min kloka mor att säga om detta?

"Ja precis så var det för mig när jag var gravid. Jag kunde somna när jag satt på toaletten, eller gick en promenad"

tror hon måste öva i det där att ge folk de svar de vill ha  ;)

På grund av en anledning (haha älska uttrycket!) har jag återigen fått stöta och blöta mina åsikter om RUT-avdraget igen. För er som missat det har bland annat självaste Gudrun S själv skrivit en text om det hela i Aftonbladet. Jag tänkte inte vara sämre och vill därför här på min alldeles egna blogg publicera min alldeles egna text om RUT-avdraget. Den är skriven för att passa in i en broschyr om emotionell fattigdom (ja, socionomprogramet är så flummigt som en tänker sig att socionomprogramet är = väry väry najs), med ett flertal texter till på temat. Så den är skriven som en skolexamination. Håll till godo:

Fattigdom med fokus på RUT-avdraget

Karriärmöjlighet. Barnafödande. Familjeliv. Löneutveckling. Hushållsarbete. Försörjning. Städning. Detta är begrepp som många familjer tampas med att försöka pussla ihop i vardagen.

För att underlätta pusslandet har det i Sverige sedan 60-talet bedrivits en aktiv familjepolitik. Grundtanken i denna har varit att kvinnans position på arbetsmarknaden skulle förstärkas, och att männen skulle få en viktigare roll i hemmet. Den politiska linjen följdes i princip fram tills regeringsskiftet 2006. Då blev omständigheterna förändrade, bland annat i och med det RUT-avdrag som den borgerliga regeringen införde.

Dessa nya omständigheter kan ha stor påverkan på fattigdomen i Sverige, och kanske framförallt på den emotionella. Enligt Sida minskar till exempel fattigdomen i ett land när jämställdheten ökar där. Även om parollen oftast används för så kallade utvecklingsländer, kan den användas även för Sverige. RUT-avdraget riskerar till exempel att minska jämställdheten, både med fokus på kön och på klass. Oavsett politisk anknytning går det inte att bortse från de konsekvenser som införandet av avdraget lett till. Speciellt i kombination med det så kallade vårdnadsbidraget.

För välbetalda kvinnor kan möjligheterna på arbetsmarknaden öka, helt i linje med familjepolitiken från 60-talet alltså, medan det för lågavlönade kvinnor snarare är tvärtom. De väljer oftare att stanna hemma med vårdavdrag och får i och med det en ännu sämre ställning på arbetsmarknaden. Skillnaderna i hur klasserna väljer att pussla ihop vardagen ökar alltså. Med fokus på kön blir RUT-avdraget även ett steg från viljan att ”göra pappa med barn och ge mamma ett jobb”. Kvinnans chanser till jobb har till viss mån ökat, men istället för att mannen gör hushållsarbetet anlitas en tredje utomstående part för att utföra det. Detta riskerar att även snedfördela vilka som blir drabbade av emotionell fattigdom, då till exempel graden sysselsättning (utanför hemmet) har stor påverkan på välmåendet.

Idag har jag

Livets ironi:

Ja, rubriken är den andra i raden som består av en komplimang riktad mot mig. Jag har nämligen tagit mig an någon slags ego boost-höst (om en nu vill använda ett så lökigt uttrycks om ego boost. nåja) i år. Den började typ för en vecka sen, men hittills har det gått rätt bra. Jag har väl på något klyschigt vis fått gå med på det där om att det är inställningen som gör det. Givetvis inte enbart, men hur jävla långt har jag kommit på att fortsätta tänka på allt som folk tycker eller kan tycka illa om mig? Ingenstans alls, skulle jag vilja säga. Så då är jag helt enkelt redo att testa något annat. Med förbehållningen att min livrädsla för att bli en sån hyperkäck mupp som ingen orkar med på grund av alla positiva vinklingar som någonsin kan existera eventuellt kan hålla mig tillbaka. Och tacka fan för det. 

Appropå lycka (eller nåt) var jag på Smålands nation igår och dansade i baktakt. Å FRU GUUUUUD. Jag hade nästan glömt bort hur jäkla upprymd jag blir av det där. Hjärtat pickar i lyckotakt (eh hur var det nu med hyperkäckheten) och det går helt enkelt inte att sluta le. Jag stänger av allt och konstentrerar mig bara på energin som strålar från scenen. Som balsam för själen! Och om inte lyckan vore nog redan kan jag dessutom numera skryta om att ha varit 30 cm från min stora stora tonårskärleks skrev. Det är det inte alla som kan skryta med. Och ja, det var han som stod på scen. Påklädd. Inget annat.

I torsdags fick jag en komplimang jag faktiskt kunde hålla med om. Eller åtminstone lyckas övertala mig själv att hålla med om. De reflexbundna reaktionerna finns fortfarande kvar, men verkar villiga att ruckas på. Känns bra.

Fru gud vilka murar en människa kan bygga upp för sig själv. För att skydda sig mot sig själv.

Det är tydligen bara 400 av 10.000 personer per år som överlever ett plötsligt hjärtstopp.

Oj jäklar, här var det tomt på liv hörni! Nästan så att man skulle kunna dödsförklara bloggen, men det är något som tar emot med det. Jag råkade uppmärksamma att den fyller 5 år (herregud! har jag 5 år av mitt liv offentligt tillgängligt på nätet?!), och det känns lite som ett helgerån att ta död på något så "gammalt". Samtidigt som det känns läskigt att ha halva min tonårstid utfläkt här på nätet... Nåja, vi får väl se.