En god jul, för alla?
Jaja, det har varit ett väldigt tjatande om julen de senaste dagarna - men det är liksom lite svårt att undvika det. Och jag vill nog inte undvika det heller. Men i alla fall. Det här inlägget tänkte jag ägna åt de som måste pinsa sig igenom hela julen av olika andledningar. Då menar jag inte tonåriga upprorsmakare som tycker gamla moster Katrin är pest och tycker att de får alldeles för få julklappar. Nej. Såna pinor tycker jag bara är så petitesser och minst sagt ett så kallat i-landsproblem.
Istället handlar det om alla ensama människor. De som verkligen inte har någon att te sig till eller känna på gemenskapen med. I stället för att finnas någon stans där man trivs och där glädjen finns blir de ensama hemma och får se på när alla andra firar jul som man "ska".
Sen finns det de som inte har ekonomin att fira julen som man "ska" heller. Kanske att det gått så långt att man bor på gatan året om, men det finns också de som har råd med ett boende och mat, men inget mer. Inget extraordinärt julbord med hur många rätter som helst, och inte heller några julklappar till barnen.
För de båda grupperna måste julen verkligen vara en pina. Å den enas sida kanske mer för det materiella. Julen har blivit en högtid för extrem konsumtion. Det ska handlas och handlas och sen handlas ännu mer. Kosta vad det kosta vill men bra måste det kännas. Å den andres sida är det just gemenskapen som är det hårda. Även fast julen utvecklats som jag skrev här ovan finns det fortfarande annat som julen innebär. Man träffar vänner, släktingar och sådana man bryr sig om och visar att man gör det (om än på ett materiellt plan, och tyvärr bara en gång om året). Förstå då att vara utan allt detta.
Jag kan mycket väl tänka mig att julen känns jobbig för andra, av helt andra anledningar. Någon anhörig som finns kvar efter de som försvann i Tsunamin till exempel. Oavsett vilken anledning det är tycker jag att de är värda en tanke eller två under den stundande julhelgen.
God Jul!
Istället handlar det om alla ensama människor. De som verkligen inte har någon att te sig till eller känna på gemenskapen med. I stället för att finnas någon stans där man trivs och där glädjen finns blir de ensama hemma och får se på när alla andra firar jul som man "ska".
Sen finns det de som inte har ekonomin att fira julen som man "ska" heller. Kanske att det gått så långt att man bor på gatan året om, men det finns också de som har råd med ett boende och mat, men inget mer. Inget extraordinärt julbord med hur många rätter som helst, och inte heller några julklappar till barnen.
För de båda grupperna måste julen verkligen vara en pina. Å den enas sida kanske mer för det materiella. Julen har blivit en högtid för extrem konsumtion. Det ska handlas och handlas och sen handlas ännu mer. Kosta vad det kosta vill men bra måste det kännas. Å den andres sida är det just gemenskapen som är det hårda. Även fast julen utvecklats som jag skrev här ovan finns det fortfarande annat som julen innebär. Man träffar vänner, släktingar och sådana man bryr sig om och visar att man gör det (om än på ett materiellt plan, och tyvärr bara en gång om året). Förstå då att vara utan allt detta.
Jag kan mycket väl tänka mig att julen känns jobbig för andra, av helt andra anledningar. Någon anhörig som finns kvar efter de som försvann i Tsunamin till exempel. Oavsett vilken anledning det är tycker jag att de är värda en tanke eller två under den stundande julhelgen.
God Jul!
Kommentarer
Trackback