Dorotean

Man vet att det är dags att diska när man blir tvungen att äta middagen ur sin bersåskål eftersom alla andra tallrikar är smutsiga..

...och ändå blir det inte av.

Spenderar Söndagskvällen och -natten med att köa till biljettsläppet för en stor luciafest som är nästa helg här i Linkan. Vi var här typ 21, och kommer vänta troget tills biljetterna släpps i morgon klockan 08:00. Vi roar oss med att kötta filmer på löpande band. Rätt mysigt här faktiskt.

Alltså, jag vet inte kommer som någon jättestor överaskning för någon av er typ fem läsare jag har, men idag är det i alla fall en månad kvar till julafton. Tjoho! Jag håller på att längta ihjäl mig. Typ. Samtidigt som illamåendet över konsumtionshetsen tränger sig allt högre i halsen blir jag allt varmare i magen av tanken på familjen, maten och känslan. Lite väl pretentiöst uttalande det där kanske, men vad göra om det verkligen är så? Men i alla fall, konsumtionshets var det ja.

Som det ser ut nu kommer jag i alla fall ge bort "riktiga" julklappar i år. Det gjorde jag inte förra året, då gav jag bort goda gärningar istället. Goda gärningar i form av välgörenhet som de allra flesta nog är lite väl dåliga på att få tummen ur och göra. Förra året blev det UNICEF som fick mitt (eller deras?) stöd i form av malariasprutor och högenergikex. Mycket vackert. Men i år blir det alltså julklappar, fast lite mindre konsumtionshetsiga julklappar än vad som är vanligt. Jag satsar på second hand, egenpysslat eller "upplevelser". Känns humanare på något sätt, eller så är det bara jag som är dum i huvudet... Jaja, men någon ska ju vara det också ;) (mitt nya motto. så bra att kunna säga så om alla oönskade egenskaper man har!).

Min önskelista (ja, man får skriva såna fast man inte är barn längre!) ser ut ungefär som det jag tänker ge också ~Sånt som inte är nyproducerat
~Sånt som är hemmapysslat/-bakat/-sytt
~Sånt man gör tillsammans.

Och jo, det är klart att jag skulle kunna ge en detaljerad lista med precis vad jag önskar men det känns bättre såhär med någon slags summa av allt. Ingen fattar ju ändå vad jag pratar om när jag name dropar designers från 50-talet och annat sånt jag tycker är kul, så då är det lika bra att hålla käft :P

Och nä, jag kommer inte överge UNICEF bara för att jag råkar känna för att ge julgåvor till släkten den här julen. De kommer få sin beskärda del även i år :)

Jag tycker det är lite småsint av lärarna  (?) på universitetet att välja ut sån kurslitteratur som man somnar av. Det kan i och för sig vara det faktum att jag låg i sängen, och efter ett tag blundade, som fick mig att somna. Men det är lite ovidkommande detaljer om du frågar mig. Får komma ihåg att bemärka på det i kursbedömningen sen i alla fall. Tror jag får övergå till att städa nu i stället. Den där oplanerade tuppluren på en timme (tänkte tillåta mig att blunda i tio minter. gick som vanligt asdåligt) gjorde min hjärna till bomull. Eller nåt. Och läsa kan man ju faktiskt göra sen ;)

Josefin

Det var en gång en flicka som hette Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.
Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

Hon hade dock en fästman som hette Jonatan,
Jonatan tan tan, Jona Jona Jonatan.
Och han var inte fager men hon var likadan,
likadan dan dan, lika lika likadan.

Han ägde en skuta som uppå böljan for,
böljan for for for, böljan böljan böljan for.
Den hade han fått ärva av sin gamla mor,
gamla mormorsmor, gamla mormorsmormorsmor.

Han skrivade ett brev till sin kära Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.
Och bjöd uppå skutan med hennes symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

Och när de hade seglat uppå den blåa sjö,
blåa sjö sjö sjö, blåa blåa blåa sjö.
De stötte mot en klippa invid den gröna ö,
gröna ö ö ö, gröna gröna gröna ö.

Och Jonatan han sade - Jag tror vi sitter fast,
sitter fast fast fast, sitter sitter sitter fast.
Jag tror vi måste slänga en del av vår ballast,
vår ballast last last, vår ba vår ba vår ballast.

Så slängde han ballasten, och det var symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.
Och efter det så slängde han sin kära Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.

Nu går han där och sörjer sin kära Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.
Som sitter där på havets djup och trampar symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma ma skin.

---

---

---

---

---

Den här barnlåten är väl fin? Typiskt bra att sjunga om män som slänger fästmöar och deras ägodelar i vattnet bara för att en båtjävel går på grund. Speciellt för barn som är mitt uppe i att skapa sin uppfattning om sunt beteende. Men det kanske bara är jag? Nu när jag tänker efter har ju till och med jag (haha) blivit en helt okej människa trots att jag sjöng denna låt både en och två gånger i en något yndre ålder. Men så har jag aldrig haft en båtägande fästman heller så var det bra med den saken.

Enligt en smart kille, vid namn Jeremy Taylor, är det sant att "Love is friendship set on fire". Och med det sagt börjar jag nedräkningen till den dag jag sitter i askan och gråter. Fint va?

over and out!

Det är något visst med Poetry slam alltså. Jag har varit på det ett par gånger i Uppsala och oftast gått därifrån alldeles uppbrymd. Fantastiskt vilka ordlekar vissa kan ta till, och att folk hittar ord att beskriva precis det jag känner? Helt otroligt! Sen har det alltid hört till att sucka tillsammans med Vännen över konfrenciern som envisas med att säga Poetry Slem, och de pretentiösa vänsternallarna som tror att de är något. Det har varit en hel del fina källar både på Grand och Ofandahls i Uppsala. Så idag var det till att bedöma Poetry Slam-scenen här i Linköping.

Jag minns inte varför, men tidigare i veckan fick jag för mig att googla "Poetry Slam Linköping" och fick fram Linköpings poesiförening som första resultat, och som en händelse råkade det ordnas poetry slam precis idag. Jag måste gå! tänkte jag. Raggade tag i en klasskompis (som först mest såg förvirrad ut när jag pratade om jätteinspirerande tävlingar i poesi. hmm, I wonder why ;) ) och idag var det alltså dags. Vi letade oss fram till något som heter Elsas Hus och verkar vara någon slags ungdoms/kulturs/ABF-hus. Mycket mysigt om du frågar mig :) Och fina ungdomspriser på caféet, det gillas ju alltid liksom.

Så till själva poesin. Ja, vad ska man säga. Det var ju inte som i Uppsala, då det bara var ungdomar som uppträdde, och det i Uppsala i alla fall brukar vara ungdomar upp till 30 blev det ju en helt annan grej. För att uttrycka det diplomatiskt skulle de flesta av kvällens poeter behöva träna lite mer. Men det är ju det som är halva grejen med Poetry Slam också, att folk får våga tränas till bra estradpoeter :D Sen är det alltid trevligt med flummande konfrencierer som står och drar i skägget och drar små underhållande vitsar under poängräknandet. För att inte tala om högstadiekillarna som läser dikter om det förruttnande köttet...

Nåja, jag hoppas det blir fler poesikvällar där på Elsas hus, och om inte annat svänger jag säkert förbi där för lite billigt fika och trevlig pluggtillvaro någon eftermiddag när jag är trött på bilbioteket ;)

Puss!

Jag kan ju inte må riktigt bra. Två nätter, eller antagligen morgonar, i rad nu har jag drömt att jag mördar. Igår var det kycklingar, som jag tillsammans med mina kusiner hängde upp i snaror på väggen. Sen stod vi och studerade hur de en efter en somnade in. Kändes helt absurt när jag vaknade, och med tanke på att jag fortfarande kommer ihåg drömmen måste den gjort ett ordentligt intryck på mig..

I natt däremot mördade jag en neger. Jag måste använda det ordet, för det var det jag använde i drömmen. Men tillägget -jävel dessutom, men så lågt kan jag inte gå i vaket tillstånd. Redan ordvalet känns ju lite småsjukt för att vara ärlig. I alla fall, jag drömde alltså att jag mördade den här människan, tillsammans med min morfar på deras vardagsrumsgolv. Om jag minns rätt gjorde jag det med en galge rakt in i bröstkorgen, blodet flödade som bara den i alla fall. Ytterst obehagligt. Sen är handlingen suddig, jag vet att mamma kallade mig "jävla ungjävel" när jag råkade erkänna mordet, och så var mina kusiner med på ett hörn igen... Sen vaknade jag och hade ingen lust att somna tillbaka.