Dorotean

Dagens citat:
"Är han en såndär vanlig bondskit?"
Sagt av min 8-åriga kusin angående kronprinsessans blivande make.
Förbluffande passande fråga med tanke på att han (den blivande maken) ju kommer från Ockelbo - och där växer man väl inte upp till något annat än bondskitar? :P

Andra frågor vi diskuterat är meningen med livet (som jag fick svar på efter övertygande om att man inte behöver veta utan snarare tycka.) och vad för konstig jag gjorde när jag var liten. Sen har vi lagt upp lite planer för veckan; Hittills står snöiglo och virk-grafitti på schemat. Tror det kommer bli en bra vecka!

Jaha, kronprinsessan ska gifta sig. Hur många blogginlägg tror ni det kommer skrivas om det idag? Eller under hela året? Jag skulle tippa på att det kommer vara ganska jämt ställt mellan inläggen om kronprinsparet och inläggen om semlor, i alla fall idag. Resten av året kommer nog kärleksparet dominera.

Jag har i alla fall redan börjat ladda för semlan jag, förhoppningsvis, får hugga in på ikäll. Jag har varit sugen på den där jävla vetebullen i veckor nu. Sen ska jag ägna resten av veckan åt att vara sportlovssällskap. Satsar nog på att sporta bort semlan då :P

Detta var en otroligt jobbig dag. Att gå till skolan var inte ens att tänka på, för det var inte mycket styrka kvar nu. Någon gång på förmiddagen fick vi nämligen beskedet att de hade försökt väcka pappa, och stängt av respiratorn - men att han inte hade svarat på det. Han hade alltså inte börjat andas själv, utan snarare kämpat emot. Därför hade de fått söva honom igen (dock inte kyla ner honom...) och koppla på respiratorn igen. Man skulle röntga hjärnan för att se om det var någon aktivitet där över huvud taget. Så ja.. det var lite tunglevat den dagen.

Jag gick en promenad till mina morföräldrar för att ja, slippa vara ensam och kunna prata av sig lite. Det var nog där jag fick ovanstående besked också för jag minns att jag hade ett telefonsamtal med mamma, som så fort jag lagt på ledde till en stril ström av tårar. Tårar som jag fick borttorkade av mormor, och bortkramade av morfar.Sen bjöds det på pannkakor. Är det något jag älskar så är det pannkakor; och då i synnerhet de jag får hos mormor och morfar - så i vanliga fall skulle jag ha kastat in efter en av de gyllene kakorna. Men det gjorde jag inte. Jag fick tvinga i mig en, och sen var det stopp. Det var ju lite trist förståss, men lusten var helt enkelt borta. Jag hade nog inte lust till mycket den eftermiddagen. 

Så småningom tog jag mig hem, och väl hemma ringde mamma igen. Det var inga fler olyckliga besked då, utan snarare tvärtom. Tidigare på dagen hade hon nämligen bestämt sig för att inte åka in till pappa, för att varken hon eller Ebba orkade. Jag ville väl egentligen, men ville varken gå ensam eller tvinga in mamma till stan så jag hade accepterat det. Men under dagens lopp hade i alla fall mamma ändrat sig så vi bestämde att hon skulle komma in och jag skulle följa med henne. Det blev ett extremt jobbigt besök. Tanken på att pappa kanske, kanske låg där död tog extremt hårt på en och var inte alls lätt att handskas med. Jag minns att jag försökte få mig själv att vara stark. Jag ville inte "tvinga" mamma att bli Den Starka som höll upp allt, utan att hon själv kunde hantera sina tankar och känslor. Det gick ganska bra tills vi kom in till pappa på avdelningen. Där brast det totalt, och jag sprang med tårarna forsandes ut till väntrummet igen. När jag sansat mig en stund kom mamma ut, och sen gick vi igen. Då gick det lite bättre, trots att känslorna var de samma.

Den kvällen fick vi även lämna avdelningen med lite goda besked; Hjärnröntgen hade visat på aktivitet och någon hjärndödhet var alltså inte anledningen till att pappa inte satte igång och andades när de försökte få honom till det. Det var med lite hopp i bröstet som man gick och lade sig den kvällen.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men morgon efter den hemska 11/2 fick jag mig själv i alla fall att gå till skolan. Kanske tänkte jag att det ju bara var en halv dag, eller att jag skulle kunna koncentrera mig på psykologi, som var det som stod på schemat - trots all tumult. Det gick väl sådär kan man säga. Bland det första jag gjorde när jag väl kom till skolan var att gråta, inför två av skolans lärare. Jag ville ju berätta för dem hur läget låg eftersom jag antog att min prestationsförmåga kunde bli lite sviktande och därför antagligen skulle behöva skjuta fram en dead line på ett stort arbete. Dock blev jag nästan ännu mer ledsen när en av dessa lärare betedde sig väldigt oförstående, och sa att det ju inte var så allvarligt i alla fall. Nej, pappa kunde ju bara vara död. Tack för det stödet liksom. Jag stannade i alla fall skoldagen ut, helt utan att göra något utom att ha tankarna på Civa. Sen gick jag hem.

Någon gång på eftermiddagen ringde min mentor/klassföreståndare/vad-det-nu-heter-på-gymnasiet för ett stöttande samtal, och det kändes väldigt bra. Speciellt efter hur jag blivit behandlad på förmiddagen.

Resten av den dagen är väldigt suddig. Jag vet knappt om vi var till sjukhuset faktiskt. Men det tror jag att vi var. Det skulle ju kunna kännas pinsamt att jag inte minns, men faktiskt tycker jag inte att det gör det. Det var liksom för mycket att bearbeta för att kunna lägga allt på minnet. Alternativt trängde jag bort det för att skydda mig själv. Man klarar inte av hur mycket som helst. Hela situationen var ju jobbig, och det blev inte bättre av att jag blev terroriserad (minns jag att det kändes som) med reklam/information och hjärt- och lungfonden, eller vad den heter. Där Herr Oldsberg (tror jag att det var) var snäll nog att berätta hur många som dör av hjärtinfarkt varje år och ungefär allt annat jag inte ville höra just då. Nej usch. Men, minns jag inte helt fel (vilket jag mycket säkert kan göra) var vi på Civa under tisdagskvällen. Det var nämligen då de började "tina upp" pappa igen, med en halv grad i timmen, för att efter X antal timmar se om man kunde väcka honom. Vi var nog inte där så länge. Det orkade man inte, men det var skönt att kunna stötta varandra - jag valde ju att sova i Uppsala trots allt.

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan pappa dog. Och återuppstod. I och för sig återuppstod han till en lite annan person än han var innan, men ändå - återuppstånden blev han. Ikväll är det alltså 365 dygn sedan min telefon ringde och livet tog, ännu en, oväntad svängning. "Pappa har ramlat ihop, jag vet inte riktigt vad som har hänt men ni ska komma till sjukhuset" något sånt var det mamma sa och det satt som ett rätt riktat slag i magen. Så fort vi lade på fick jag världens frossa minns jag, och säkert grät jag också. Chocken satte in på en gång alltså, och den satt väl i åtminstone en vecka framåt. Tidsperspektivet försvann och allt blev en enda oreda. I alla fall, min eskort till sjukhuset kom väl cirka en timme efter samtalet. Då hade jag samlat mig något, och lyckats få fram att jag måste till sjukhuset till min dåvarande kombo. Så värst samlad var jag nog dock inte när jag skulle hämta syrran, som var på innebandymatch på fyrishov, och berätta för henne att vi skulle till sjukhuset. Då var det knipa i tårkanalsmusklerna som gällde, och sen raka vägen till akutmottagningen på akademiska.

Väl på sjukhuset fick vi komma in till mamma som satt i något slags anhörigrum. Där fanns även en sköterska som hade haft till uppgift att stötta mamma. Värsta bästa påhittet! Vi fick en lägesrapport; Pappa hade fått hjärtinfarkt och -stillestånd under sitt gympapass. Direkt när han kom till sjukhuset fick han kranskärlsvidgning (?), så infarkten var fixad och då pappa fått HLR redan av några som var på gympan, och sen även defribulerats (?) när första sjukvårdarna kom slog hjärtat igen. Dock var man igång med att kyla ner hela hans kropp, för att minska eventuella skador på hjärnan till följd av stilleståndet. Vi fick sitta i anhörigrummet ett tag (det kan ha varit en timme, eller fem minuter. Tidsuppfattningen var som sagt lite snett - och minnet från kvällen lika så) för att sen bege oss upp till Centrala Intensivvårdsavdelningen dit även pappa skulle komma så småningom. Och det gjorde han.

Efter X antal minuter (som sagt.. tidsuppfattningen) kom en läkare och berättade allt om pappas läge igen, vilket kanske kunde ha kännts löjligt eftersom vi hört det av mamma en gång, och av en akutläkare en gång, redan - men det var bra. Med repetitionen av allt kunde man liksom få in det och bearbeta det på ett annat sätt. Efter samtalet med läkaren fick vi återvända till väntrummet då de inte var klara med pappa så att vi kunde komma in dit. Jag tror att klockan var runt 01 nu. Sen fick vi äntligen komma in. Det var otroligt spänt att stiga in på avdelningen. Det lugn som hunnit infinna sig under väntetiden försvann så fort som en vind. Vi fick gå en bit in på avdelning, förbi säng efter säng och så plötsligt låg han där. Och jag kan bara säga; Har ni sluppit se eran pappa ligga naken (med vissa övertäckta delar), kopplad till respirator som pumpar upp bröstkorgen på ett nästan groteskt sätt och med X antal mediciner ständigt pumpandes in i blodet kan ni vara glada. Det var ingen toppenstund i mitt liv om man säger så. Det var så otroligt svårt att se, för samtidigt som man inte trodde att det var han, det var någon annan som låg där, var man så upprörd över att det var just han. En väldigt speciell känsla, som inte riktigt går att beskriva.

Hur länge vi var där inne har jag inte den blekaste aningen om, men det var ett tag. Vi fick lite fler förklaringar av de två sjuksköterskor som var "pappas" och syrran och mamma kände till och med på pappa. Jag klarade dock inte det, det kändes för läskigt. Sen åkte vi hem.

Hahah, ja vad kan man säga... Ibland älskar man Katrin Zytomierska!

Toppen! Jag har en Anonym massör. Det är ju i alla fall något! Dock var inte passet så hårt som jag väntat mig.  Blir nog mör i morgon, men inte sådär skönt som jag vill ha det.. eeh.. ja... Jag får hoppas det är mer sting i passet jag ska på på Torsdag :) Mer svettig behöver jag dock inte bli, jag vill inte behöva simma ut ur salen efteråt. UschUsch, ibland önska man att det gick att gå och fippla i generna även på en färdigvuxen kropp, så man slapp de värsta. Nåja.. jag antar att jag överlever..

Förrutom de två till träningspassen jag ska på (ett till Styrka Medel å så ska jag testa KI-Balance. Skulle nog sitta fint med lite rörlighet i den här klumpen som min kropp blivit..) i veckan är det bara en massa jobb. Varenda dag hela veckan ut för att vara exakt. Gött så :D Så slipper jag noja mig över att alla mina sparpengar kommer ha tagit slut till hösten.. Den här veckan verkar jag längta lite mindre "hem" också. Det är skönt. Jag vill gärna inte vara den mes jag är.. eller ja.. eeh.. skitsamma.

Over and out!

Jag ska snart dra mig i väg på ett gammalt hederligt friskis och svettis-pass, för första gången på knappa året. Jag har en känsla av att jag kommer vara liiiite mör i morgon. Vem anmäler sig som massör? ;P

Eftersom jag fullständigt torkat igen (i alla fall när det handlar om skrivinspirationen, höhö) tänkte jag dela med mig av en...dikt som min nu 10-åriga kusin har skrivit. Den är söt tycker jag, den klingar så skönt i munnen. Den är sådär härligt dadaistisk och språkligt experimentiell. Sånt gillar vi! Här kommer den:

Mimis mim, av Matilda typ 8 år
pluttis plutt minis mini minipluttis
miniplutt litenis liten fisis fisa mimmis mim
tinis tina telefånis telefån saris sara ebbis
ebba caris carin martinis martina jonis
johan

Nåå, vad tycker ni? Jag tycker man borde flytta oftare, så man hittar fler såna här guldklimpar :D

I och för sig är det jävligt 2008 att vara anti-blondinbella; men vem tycker inte att det här är apkul?

Jag är lite låg idag, så orkar inte skriva nåt vettigt. Bjuder dock på ett klipp med ett provocerande dumt par. Mycket nöje, mina vänner!

Ett sjukt fint klipp. Man blir alldeles rörd! Och ni som inte fattar vad det är - fy skäms! Ni har inte gjort er läxa och sett på  De Halvt Dolda som jag bad er. Smisk på er! Och då menar jag inte av det njutbara slaget.

Jag sitter i mitt nya hem och dricker te... Å ni då?