Dorotean

Jag skulle vilja veta vad man tänker som mamma och/eller syster när man ger sin 3-4 åring ett rosa läppglans, med tillhörande rosa lilla kasse med fluff på. Vad är det man vill säga till den lilla? Jag kan gott förstå om en liten tjej i den åldern inte kan reflektera över könsmönster och så vidare, men både morsan och syrran borde vara mycket väl medvetna om det. Vad ska då läppglanset stå för? Tycker de att det är helt okej att också lillflickans generation ska uppfostras till att bli objekt? Kleta, kleta, smeta, smeta - allt för att vara snygg! Visste ni föresten att från början (alltså rent bilogiskt) handlar hela läppglans-fenomenet om att få folk att associera till ett par andra glänsande läppar. Har jag hört i alla fall. Vet inte alls om hur hög sanningshalten är i det, men med allt vad vi är programerade till låter ju inte det helt orimligt. Något som däremot låter helt orimligt för mig är att man redan som 4-åring ska få folk att tänka på hennes andra glänsande läppar. Hur glänsande är de läpparna över huvud taget?! Herre gud. Skärpning samhället, skärpning!

Jag ändrar mig nog angående det där om att "vilket liv" inte utspelade sig på ett dagis. Med närmare eftertanke fann jag att det inte alls är så stor skillnad mellan mitt hem och ett dagis. Speciellt inte med tanke på hur mamma tänkte svara på yngsta dotterns utbrott. Hon tänkte nämligen låta bli att väcka henne i morse, när hon skulle till stan (det var också det utbrottet handlade om till viss del). I sann 4-års manér tänkte min 50-åriga mamma trottsa lillesyrran på detta sätt. Verkligen jättemoget. I mitt hem har vi alltså syrran som skriker som en 4-åring, mamma som trottsar som en 4-åring och jag som blir grinig om jag inte får mat i tid. Precis som vilket spädbarn som helst alltså. På detta har vi dessutom "karln i huset" som har som favorit sysselsättning att sjunga om "Bajsen och prutten och kissen". Och jag överdriver inte ens.
Helt plötsligt blev min önskan om att flytta hemifrån inte alls oförståbar, antar jag.

Tillåt mig att citera Magnus Betnér:
"En hingst som är sexig, därför att det är ett manligt ord det är ett bra ord.
Manliga ord är alltid lite bättre.
Det är ju aldrig kul att vara en jävla kuk, men det är ju lite värre att vara en fitta.
Kvinnliga ord är lite sämre, kvinnliga löner är lite sämre, kvinnliga yrken är lite sämre.
Och som vi fortfarande uppfostrar våra barn är det som att vi
känner att kvinnor ska vara lite sämre."

Så himla klockren han är! Jag vill bara ha mer och mer och mer!
Just nu verkar det också som om han är i Burma. Hur coolt verkar inte det?!

Yngsta dottern i huset feltolkar helt vad hennes mamma precis bett henne göra och stormar hon gormande ut ur rummet. I trappan klampar hon som ville hon få den att gå sönder. Någon skrattar till åt det bisarra i situationen medan mamman följer efter stormen upp för trappan. Där försöker hon ta sig in innanför dörren som precis smälldes igen. Det verkar lyckas, men när de tu står öga får öga - och de har bytt några ord - börjar helt plötsligt dottern att skrika. Hon skriker och skriker, pappan som sover i rummet bredvid borde vara vaken vid det här laget. Då ger mamman upp, kapitulerar och går ner för trappan igen med en suck. Än en gång hörs dörren smällas igen, och hade man hundens hörsel skulle nog även tårarna höras.

Nej. Det är inte ett uttrag från något protokoll från ett dagis eller liknande. Någon 3-5 åring är heller inte inblandad. Onej, snarare tvärtom. Det hela utspelade sig tvärtom innanför väggarna på huset jag sitter i nu, för ungefär tio minuter sen. Intressant det där, jag har varit "bortrest" i nästan två dygn och tyckte att det kändes ganska bra att åka hem när jag gjorde det. Väl hemma tog det en timme för mig att bli rastlös, och fem timmar för mig att vilja åka bort igen. Vilket liv man lever.

Angående Kallebollens kommentar:
"Sexiga underkläder, varför inte? Jag menar det finns säkert en massa människor som behöver hetta upp sitt sexliv, och varför inte på julen?" som kom som svar på mitt inlägg "Sexiga julunderkläder. Varför?!" kan jag väl bara säga att jag mycket väl kan tänka mig att det finns många många i vår värld som skulle behöva bättra på sitt sexliv. Men jag tror inte att bästa sättet att göra det på är att proppa på tjejer ännu mer propaganda om att man ska vara snygg och sexig. Tvärtom tror jag att de här skönhetsidealen hindrar mer än uppmuntrar och triggar upp. Bland annat är jag nästan säker på att det finns många tjejer som har svårt att ta för sig i sängen, vågar inte visa/säga vad de vill ha och inte heller säga nej till något de inte vill göra. Och det kan väl ingen säga emot att det borde komma som en följd av den kvinnosyn som finns i samhället. Det känns som att det faktum att också tjejer har lustar och behov inte är något som riktigt accepterats.

Ja. Det blev ett lätt vilset inlägg och höll väl sig kanske inte till ämnet, men jag hoppas att jag i alla fall fick fram något med lite vett i.
Märk väl att jag fortfarande är i lära-upp-sig stadiet och med tiden säkert blir bättre.

Jaja, det har varit ett väldigt tjatande om julen de senaste dagarna - men det är liksom lite svårt att undvika det. Och jag vill nog inte undvika det heller. Men i alla fall. Det här inlägget tänkte jag ägna åt de som måste pinsa sig igenom hela julen av olika andledningar. Då menar jag inte tonåriga upprorsmakare som tycker gamla moster Katrin är pest och tycker att de får alldeles för få julklappar. Nej. Såna pinor tycker jag bara är så petitesser och minst sagt ett så kallat i-landsproblem.

Istället handlar det om alla ensama människor. De som verkligen inte har någon att te sig till eller känna på gemenskapen med. I stället för att finnas någon stans där man trivs och där glädjen finns blir de ensama hemma och får se på när alla andra firar jul som man "ska".

Sen finns det de som inte har ekonomin att fira julen som man "ska" heller. Kanske att det gått så långt att man  bor på gatan året om, men det finns också de som har råd med ett boende och mat, men inget mer. Inget extraordinärt julbord med hur många rätter som helst, och inte heller några julklappar till barnen.

För de båda grupperna måste julen verkligen vara en pina. Å den enas sida kanske mer för det materiella. Julen har blivit en högtid för extrem konsumtion. Det ska handlas och handlas och sen handlas ännu mer. Kosta vad det kosta vill men bra måste det kännas. Å den andres sida är det just gemenskapen som är det hårda. Även fast julen utvecklats som jag skrev här ovan finns det fortfarande annat som julen innebär. Man träffar vänner, släktingar och sådana man bryr sig om och visar att man gör det (om än på ett materiellt plan, och tyvärr bara en gång om året). Förstå då att vara utan allt detta.

Jag kan mycket väl tänka mig att julen känns jobbig för andra, av helt andra anledningar. Någon anhörig som finns kvar efter de som försvann i Tsunamin till exempel. Oavsett vilken anledning det är tycker jag att de är värda en tanke eller två under den stundande julhelgen.

God Jul!

Jag är precis hemkommen från kyrkan. Det var speciellt, för att inte säga väldigt speciellt. Jag är inte den som går till kyrkan sådär överdrivet ofta. Undrar om inte sista gången jag gjorde det var när jag hade en skoluppgift om Domkyrkan i Uppsala. Nu var det i alla fall insjungning av julen och min mamma var med i kören. Som den fina dotter jag önskar att jag vore ville jag såklart stötta henne genom att sitta i publiken. På schemat stod en massa psalmsånger som "församlingen" skulle sjunga tillsammans, och så några solonummer. Hälften, eller fler, av psalmerna visste jag inte vilka de var, och ännu mindre hur de lät. Ändå var jag inte den som var den utan jag klämde i som bara den ändå. Det var väl ganska trevligt. Efter en och en halv timme var man ändå ganska trött på hela grejen, och när gubben med sne mun än en gång gick fram för att sjunga ville man inte mycket annat än att åka hem. Ett envangeilium (eller vad det heter) lästes också upp och församlingen tackades för året. Höjdpunkten var nog ändå inledningen av hela "insjungningen". Två småtjejer på 5-6 år sjöng Nu tändas tusen julejus och tog i så de nästan sprack. Så himla söta! Såklart var de blonda och såg ut som små änglar också.

Trots att det var i kyrkan och budskapet oftast hade med att Hedra fadern, och vara glad för Jesus och så vidare var det alltså en godkänd inledning av julen. Nu väntar bara kolakokning och klädning av gran. Sen kan julen komma!

WOHO!! Jag, eller jag och syrran, är äntligen klara med de där förbannade förklädesklapparna. Varför lär man sig aldrig att vara ute i god tid om man ska Göra sina klappar? Uuuh.. Nu är det bara att göra cola, en omgång tryffel till, brända mandlar och eventuellt knäckis. SEN är klappen helt klart. Känns som om det kommer bli en lång natt i natt :)

Jag fick nog den finaste juklappen man kunde tänka sig i natt,
och i förtid också.
Aldrig har jag blivit så glad över min mens.

I natt saknar jag tiden när jag använde "what ever" som ett stående inslag i mina förslags-slashar. Till exempel damen/kvinnan/kärringen/what ever. Det var ungefär ett år sedan, och för lite mindre än ett ord sen betedde jag mig som ett svin. Eller en galt, en bock. Ja, vad man nu vill kalla det. Hemskt var det i alla fall, hemsk var jag. Är jag.

I natt tänker jag också självdestruktiva tankar. Det är något jag aldrig fått nöjet att sakna. Aldrig har, och antagligen aldrig kommer sakna. Som vore jag självdestruktiviteten personifierad. Vackert, inte sant?

Nej. Rycka upp sig nu! Fram med leendet och den uppstoppade charmen.
Allt kommer att ordna sig,
allt kommer bli bra.

KYSS MIG I ARSLET IDIOTAS!

Det var med goda förhoppningar jag hoppade (nåja... kravlade i alla fall) ur sängen i morse. På en gång kände jag en stor skillnad från igår; Jag orkade faktiskt göra grejer. Efter frukosten sydde jag lite och kände mig inte alls olustig över tanken att åka till stan, så som det var tänkt. Det var ju skönt. Jag kom till stan också faktisitk, påklädd och på språng. Målet var att inhandla sista julklappen innan fika med vänner. Det gick väl... sådär. Först hamnade jag på Akademi Bokhandeln, eftersom julklappsmottagaren önskat sig spel och jag tänkte att där måste det väl finnas sånt. Mycket väl fanns det en hel del roliga spel, men då prisklassen var 500< och köerna var milslånga gick jag vidare. Nästa anhalt var Design Torget där mor min tipsat om ett spel som verkade trevligt. Eftersom jag glömt vad spelet hette blev jag tvungen att ringa hem och få reda på det. När det var upptaget på hemmatelefonen ringde jag till hennes mobiltelefon istället, och när hon svarar ber hon mig att vänta det första hon gör. Jag hör henne säga hejdå till någon, och att vi hörs. Okej. Det var min bror hon pratade med, som bad om tips till julklappar. Julens ironi va? Jag ringer hem för att få hjälp av mamma med vad jag ska köpa till min bror, samtidigt som hon pratar tips med honom. Nåja.

Det visar sig att spelet på design torget inte alls var vad jag väntat mig, så jag vände tillbaka mot akademibokhandeln för att titta nogrannare på spelen. Där bestämmer jag mig för ett spel i 100-kronors klassen och ställer mig i en av de kortare köerna. Det går faktiskt förvånansvärt fort och efter en stund är jag framme i kassan. Kassörskan slår in grejerna jag ska köpa och jag sträcker över mitt kort. Då ser hon på mig med en lite ledsen min och säger "..Har du inget annat kort?". Eeh... nej, ska man ha flera kort? Det räcker väl med ett? tänkte jag då. Jo, det gör det väl förvisso men nu var det så att just idag var de "offline" och kunde alltså inte ta emot mitt kort. Då började stressen påminna sig lite nere i magen igen. Inte så att det tog över och jag ville åka hem och dra något gammalt över mig. Men lite så att jag inte skulle glömma att den var så. Men okej. Jag kunde ju bara gå ner på nedervånignen i gallerian och ta ut pengar, komma upp (slippa stå i kö igen) och betala igen. Visst. Det skulle ju gå bra det här. Fick tränga mig igenom alla köer och ta rulltrappan ner och bege mig mot automaten. När jag har den i syne blir jag glatt överaskad när det visar sig att det inte är någon kö. Samtidigt väcks en liten oro. Vad är fel om det inte är kö? Fungerar inte automaten? Mycket riktigt, automaten är ur funktion. Då gör stressen sig verkligen påmind och jag känner lite att jag inte orkar mer. Ändå tar jag mig i kragen och beger mig mot en automat lite längre bort. På vägen muttrar jag på folket som går i vägen, eller går i fel takt. Det får mig att känna mig bättre till mods och till sist har jag den där sista julklappen inköpt.

Sen rullade eftermiddagen på. Jag fick leka rådgivare åt morbror, hälsade lite snabbt på brorsan och insåg än en gång att klädesaffärer suger. Sen mysfikade jag med vänner. Bytte julklappar och spanade in en fräsching. Och nu är jag sådär slut igen. Kommer väl antagligen ha somnat inom en halvtimme. Trots att jag har massor att göra.


Idag lyssnar jag på Miss Li.
Gör det du också.

Jag är så oförståeligtr trött. Som hade mina krafter sinat helt, och kvar finns ingenting. Minsta ansträngning gör mig helt slut, och även det lättaste arbetet kräver raster. Det går bra en liten stund, men så helt plötsligt blir kroppen som förlamad. Automatiskt går jag och sätter mig i soffan istället. Virar en filt runt mig och slumrar till någon av alla dessa eftermiddagssserier. Ett tag försökte jag tränga tillbaka tröttheten igen, eftersom jag ser den som en reaktion på den senaste tiden. Jag försökte alltså hålla mig ifrån rasterna, fortsätta som om ingenting hade hänt och bara tänka på allt som måste göras. Men det gick inte. Återigen hamnade jag i soffan. Någon svensk författare pratade om ett självmord hon hade försökt ta, men inte lyckats. Jag grät. Jag grät och grät och grät och trodde väl aldrig att det skulle sluta. Det var väl bara tur att ingen satt bredvid mig och såg, kanske krävde en förklaring. Eller otur. Kanske hade jag behövt något annat än en filt från 70-talet att torka tårarna på. Något som kunde ge stadga åt trasan jag just där, och just då. Men det gick bra ändå. Tårarna tog slut, och med det de eländiga känslorna. Återigen försökte jag mig på att göra något. Klapparna måste ju vara klara till helgen, så man måste ligga i. Kan inte säga att det hjälpte något. Det tog bara ett par sömmar så unnade jag mig en paus igen. Jag tog en paus i pausen och gick ner och klädde på mig lagom till att klockan slog 4. Sen tillbaks till soffan. Det verkar inte bättre än att även kvällen kommer ägnas där. Lite skrämmande är den, den här tröttheten men jag verkar inte kunna värja mig. Den har mig i sitt grepp och vem vet hur länge jag kommer sitta kvar här. Nu gäller det verkligen att uppmuntra sig själv, att göra det bästa av situationen.

Jag var ute i julstressen i Tisdags. Det var självklart mycket folk ute på stan (även fast det säkert är än mer idag) och man kunde inte alltid gå precis var man ville. Men det irriterade mig faktiskt inte så särskilt. Det som däremot irriterade mig, eller gjorde mig arg och ledsen eller något i den stilen, var underklädesavdelningarna. Jag hade nämligen anledning att besöka ett par sådana. Bland annat var jag ute efter ett nattlinne och de finns ju oftast på underklädesavdelningarna. Förrutom nattlinnen finns det också rad efter rad med BH'ar, och det är väl egentligen inget konstigt med det. Många skulle få ont i ryggen om inte BH'n fanns och så vidare. Men något som jag upplevde som konstigt (och det som gjorde mig arg och ledsen osv.) var att man nu till jul passat på att göra dem lite extra porriga. Andelen röda underkläder hade ökat nämnvärt, och det är väl inte så jättekonstigt med tanke på att det är julfärgen. Men förrutom att färga dem röda har de också fått spets, girlanger. Jag såg till och med nån BH som var utsmyckad med små vita kulor, som toffsen på tomtens luva ungefär. Att det var sexigheten man ville komma åt var inte svårt att lista ut. Det är det jag tycker är så hemskt. Vad är grejen med att göra julen till en sexighetshögtid? Räcker det inte med att resten av året ska ägnas till sånt? Kan inte julen få fortsätta vara en umgänges- och trevnads- tradition? Inte nog med att "frun i huset" ska tillaga ett julbord med X antal rätter där alla ska få de de vill ha. Nu ska hon vara sexig också. Hur i helvete ska hon orka med? Nä. Bort för sexiga julunderkläder säger jag. Och fram med mysiga julpyjamaser som man kan gå klädd i hela juldagen istället :)

Så, nu är jag äntligen här. Jag har kämpat och kämpat och kämpat lite till. Och äntligen är höstterminen över. Det har varit slitigt nu på slutet, för att inte säga riktigt slitigt. Eller kanske till och med extremt slitigt? Det som satte igång hela stresshjulet var nog jämställdhetsdag. Den där förbannade jävla jämställdhetsdagen som jag promt skulle vara med och anordna. Ja, jag är jävligt stolt över det och jag älskar att vara någon med åsikter. Det finns inget som retar mig så mycket som folk som inte bryr sig. Eller jo det finns det nog, men ändå. Den här dagen i alla fall. Den var jobbig. Extremt jobbig. Det där panikmötet vi hade en vecka innan själva dagen och vi satt kvar på skolan till klockan 21 var bara inledning på mitt stressande alltså. Sen skulle det fixas hit och dit med den, lektioner fick ställas in och reservplaner fick kommas på för att sen slopas i nästa sekund. Det var en smärre cirkus den där dagen. Och när den väl var avslutad (efter en del om och men om man säger så) tog pluggstressen vid. Inte nog med att jag hade varit klyftig nog att skjuta upp 2 historia uppgifter till sista stund; en lärare var schysst nog att ge oss fetaste uppgiften i sista stund också. Det blev påfrestande, väldigt påfrestande. I Tisdags natt låg jag och hulkade som en liten barnunge i sängen under natten. Egentligen utan anledning. Dessutom skällde jag ut en kille för att han påpekade att jag stavat fel på ett ord. Det var inte ens en falsk anklagelse, men jag skällde ändå. Ja. Det är mysigt med stress. Eller inte. Något som var mysigt var däremot sättet jag kom på att jag kunde plugga på, där när det var som värst. Jag kom på den briljanta idén att sitta nere på mitt rum, eftersom jag där inte kommer åt internet. Med andra ord var jag tvungen att plugga där. Den enda vettiga sittplats jag kunde finna där var min säng, men jag var tvungen att göra så att jag inte somnade. Med andra ord kunde jag inte ligga ner. Då dukade jag upp med mina kuddar + täcket som ryggstöd. Så lade jag en fleace filt runt axlarna på mig, och så en annan filt över benen. Och så lappyn i knät. Där satt jag alltså, iklädd långkallsonger och en bamse t-shirt inbäddad som en eskimå i isbjörnspäls. Sååå mysigt. Och det ska sååå göras igen. Nästa termin :)

För nu väntar ju ett jullov fullt av ingenting. Det ska bli så himla skönt att slippa skolan, slippa plugga och slippa människor. Slippa behöva vara rolig när man mår som sämst, eller trevlig mot dem man egentligen inte alls gillar. Gud så skönt det ska bli! Nu får jag bara hoppas att jag överlever julen också. Sen kan jag vara nöjd med det här året.

Tack och på återseende!

Såhär ser min planering innan jul ut:

Ikväll: Slutföra två historia uppsatser
I morgon: Skriva filosofi-uppsats på historian, handla julklappar och kanske julmiddag med KRG
Onsdag: Skriva den avhandlande delen på religionsuppsatsen, c:a 4000 tecken.
Torsdag: Skriva diskussionsdelen på religionsuppsatsen, c:a 2000 tecken, med en timmes uppehåll för ungdomsmottagningsbesök.
Fredag: Ha julavslutning i skolan, handla julklappar med syrran.
Helgen: Sanera rummet, göra julgodis, sy klart julklappar.
Måndag: Vara trevlig mot släkten

Hur fan ska det här gå till?
Söndertrasad Jag i julklapp, någon?

"Nu näms återigen en av mina åsikter som jag vet att inte alla håller med mig om, men i alla fall; jag tycker faktiskt att det är lite av tjejers uppgift att vårda sig själv och bry sig om sitt yttre. Men det menar jag inte att man behöver se perfekt ut och att ha en idealkropp. Nej, utan att man ser välvårdad ut! Jag är så trött på detta feministprat att vi sminkar oss ständigt för männen, vaxar benen för männens skull osv. osv. I så fall, vad spelar det för roll? Det är bevisat att känner man sig snygg får man bättre självförtroende. Och hur kul är det egentligen för en pojkvän att ha en tjej som går runt med ludna ben, fettigt hår, nerbitna naglar och sina menstrosor? Usch. Därför tycker jag att alla ska lägga mer tid på att ta hand om sig själv. Har man inte råd att åka på en spaweekend så kan man lika gärna göra en hemma."

Alltså jag dör, på riktigt dör. Inte minst att man måste lyssna på andras okloka åsikter en hel förmiddag (och det tror jag inte att någon missade att jag tyckte). Sen måste man läsa såna jävla skitblogginlägg på kvällen. Mitt hjärta går i högvarv. Jag glömde helt plötsligt bort att jag för en stund sen var tvungen att kämpa för att hålla ögonen öppna. Åh jag blir så ARG!!!!!!! Mest blir jag arg för att jag inte vet vad jag ska göra av min arghet. Det blir inte bättre av personangrepp, och hon verkar ju rätt omöjlig så jag vill inte ens försöka mig in på en diskussion. Men var ska jag då göra av det? GRAAAAAARGH!!!

Under har skett! Igår fick jag en komplimang, och jag kunde ta åt mig av den! Jag skrattade inte bort den, eller trodde att den som sa den ljög för mig. Nej, tvärtom blev jag glad och tackade för mig. Vet inte vad som har hänt, men någonstans måste det ha brunnit. Det är ju allt annat än mitt vanliga beteende att kunna göra så. Ändå kan jag inte ljuga och säga att jag inte trivdes med det, det var faktiskt riktigt trevligt. Kanske hägrar en tid fullt av självförtroende, snälla kommentarer och andra liknande trevligheter? Jag tvivlar, men man kan ju alltid hoppas :)

Idag kom jag  också äntligen mig för att ringa ungdomshälsan. Vet inte hur länge jag har tänkt att jag måste gå dit. Eller måste och måste, det är väl mer en trygghet att veta att allt står rätt till i min skatt (ja, det är en parodi på männens Kompis. Men jag vet inte vad jag ska kalla den annars). Det kommer säkert gå asbra. Minns när jag som 14-15 åring skulle genomgå undersökningen för första gången. Haha, vad nervös jag var :) Satt och pratade konstant innan i väntrummet, och fick diverse lugnande blickar från äldre och mer erfarna unga tjejer. Sen gick det hur bra som helst. Var väl mest konstigt att få höra kommentarer som "Du kommer få lätt att föda barn sen". Det var väl kanske inte precis vad man ville höra som 15-åring. Men ändå :P

Sen undrar jag var man får självdisciplin ifrån? Jag skulle verkligen behöva ett par ton sånt nu.
Hur i helvete ska jag få allt klart till jullovet? För mig verkar det övermäktigt...
Nåja, det får väl lösa sig på ett eller annat sätt..

Värme!

Det blev lite tokigt igår. Eller okej, det kanske blev lite mer än lite tokigt när man tänker efter. Det blir ju ofta så när det är fest. Från början var allt bra. Det var trevligt folk och vi hade införskaffat folköl på hemköp. Vi skrattade och sjöng, dansade och drack. Så kom första misslyckandet när vi (jag + två vänner) fulla och glada ville sjunga våran nyaste underhållningssång "Karl den XII" där man tar bort ett ord för varje gång man sjunger den. Det är ofantligt roligt när man bara sjunger ett ord, har en lång paus, samma ord igen, samma långa paus, ordet igen och så pausen igen. Sen kommer reffrängen. Vi sjöng den alltså Bara för underhållningssyfte och hade inget med någon främlingsfientlighet att göra. Karl den XII brukar ju annars figurera som någon slags förebild för svenska nationalister osv. Men inte nu. Första gången vi drog den blev det succe. Folket klappade och sjöng med och avslutningen blev fenomenal. Såklart ville vi dela med oss av sången till så många som möjligt så lite senare skulle vi sjunga den för ett annat gäng människor. Och så gjorde vi. Det blev inte alls lika lyckat. Förvisso var de vissa som sjöng med (med lite annan sångtext iofs) och stämningen var inte så jättedålig. Men sen kom smällen. "Ni kan väl ta det lite lugnt med såna där nationalistiska sånger? xXx är Jude och han tog väldigt illa upp". Jag vänder mig om och ser en kille som precis har lämnat folksamlingen, han ser faktiskt berörd ut. När han senare kommer tillbaka ser han allvarligt rädd ut och vill inte direkt prata med oss. Samvetet gnager, verkligen gnager. En ursäkt hade väl inte heller sett speciellt bra ut i det onyktra tillståndet. Så det fick vara. Sen sjöng vi iofs internationalen för att väga upp misslyckandet lite, men det missade han nog tyvärr. Hoppas han inte mådde för dåligt över det. Det räcker med att jag gjorde det. Förlåt.

Jag har ju föresten skaffat ett nyårslöfte redan nu. Jag och två vänner ska pierca bröstvårtan. Det ska bli spännande!

Värme!

Det här är tillägnat Hanna!
Bara loggboken från när vi gick upp för kebnekaise, men jag orkar inte skriva av mer :P
Slit det med nöje!

Onsdag 22 augusti
Äntligen var det dags för den stora dagen, dagen D eller dagn då jag skulle bestiga Kebnekasie och ta sig upp för den södra toppen. Med lovande väderprognos gav vi oss av från fjällstationen 07:30, tjugo minuter efter utsatt tid. Från början gick det bra. Med en betydligt lättare packning än gårdagen kändes det som om man flög fram, även fast packningen inte var något problem under gårdagen. Vandringens andra timme förgylldes desutom av en diskussion som fick tiden att rinna lika fort som vattnet bredvid oss. Ilska gör en stark. Men det verkar också som om det gör en trött för någonstans på Toulpagouni eller Vierremvare tog min energi slut. Pauserna var inte överdrivet många under vägen, men nötterna och frukten som åts under dem var desto fler. Lika så litrarna vatten. Men det hjälpte inte, jag var utom alla räddning.  

Någonstans på väg upp för Vierramvare togs min packning över av andra och jag blev tilldelad choklad från alla möjliga håll, men jag kan inte säga att det hjälpte nämnvärt det heller. Den förbannade "flytande" horisonten och grusunderlaget som gjorde att man gick 2 steg upp men rullade ett steg ner gjorde det hela inte lättare. Men trots att hela jag skakade under sista drick- och mellanmålspausen var jag fast belsuten att fortsätta. Vilka guldklimpar jag har i min klass! De gick tålmodigt bakom mig utan att sucka eller anmärka på min sengångartakt (som jag var fullt medveten om) utan istället peppa och ge mig det stöd jag verkligen behövde. Utan dem och mina stavar är det tveksamt om jag skulle klarat mig upp för Vierramvare. Väl där uppe var det dags att gå ner på andra sidan för att sen ta sig upp för Kebnekaise. Det gick ju som en dans jämfört med uppför.

Nyladdade med choklad och annat hade jag förhoppningen att jag, genom magi eller något, nu fått tillbaka energin. Men efter en äcklig lunch (frystorkat + varmt vatten i termos = ingen hit) och en lååååång väg över snö (!) för att hämta vatten bevisades motsatsen. Det tog inte många meter upp för det c:a 2000 m. höga berget förrän jag gick lika segt igen. Och med samma underlag som tidigare (rullgrus) och en väldigt sick-sackig väg är det väl förståeligt att det tog tid.

Ett tag upp på berget (vi  nya toppstugan) slapp jag (och Sofia som gick i ungefär samma hastighet) dock "jaga" resten av klassen som gick i vanlig takt. Vi smet iväg lite före under pausen nämligen, för att de andra skulle kunna komma i kapp. Vandringen fortsatte och energin var lika låh, horisonten lika flytande och underlaget var ungefär detsamma. Så plötsligt visade den sig. Som en sol som stiger upp genom havet tronade äntligen äntligen toppen upp sig. Det hade varit ganska tröstlöst innan eftersom vi mött ett par som sa att "nu ser ni toppen när ni kommer över krönet". Det värsta var att de glömde säga Vilket krön. Ett annat par glömde nämna hur långt "snart" är när de sa att vi snart var framme. Men nu såg vi alltså den och då var det som om alla i sega gänget fick något spatt och vi gav oss iväg i en jäkla fart. Det går liksom lättare när man har målet i sikte. Vi var snart där och gjorde oss redo för att ta oss ända upp. Mitt största problem var n att Dino bar min väska, och han var långt ifrån framme än. Därför fick jag låna till mig en mössa + halsduk och försöka hålla mig varm tills min jacka kom. När den väl gjorde det fick det väntas ytterligare på stavar. Det hade varit omöjligt att ta sig upp på toppen utan dem. Gruppen utnyttjade varje stav som fanns och vi gick i omgångar. Jag var en av de sista att kämpa mig upp för den extremt hala glaciären. Tog mig inte riktigt ända upp, men tillräckligt för att se 8% av Sverige, över till Norge och ända till riksgränsen som jag var vid för 7 år sedan. Vilken känsla! Det går knappt att beskriva men det var väldigt vackert och nästan surrealistiskt att vara där uppe. Det var verkligen en godkänd belöning för mödan! Nu om någon gång var jag väldigt bitter över att kameran legat påslagen i fickan och därför hade helt döda batterier under hela vandringen. Men jag får väl ragga bilder av någon annan, och i värsta fall har ju internet allt. När alla kanat sig ner från toppen var det bara resten kvar. Tyvärr gick det inte direkt som smort utan både jag och Sofia kom på efterkälken igen. På vägen ner listade jag dock ut svaret på en gåta som Robin ställt till Erik. Det var jag nästan lika stolt över som över bestigningen. Åt det hät hållet uppskattade man rullgruset rejält, och till och med den sick-sackade vägen hade sina fördlerar. När vi kommit ner till Kaffedalen igen var det matdags igen och jag och Rebecka fick slänga i oss okokta makaroner med svamp. Behöver väl knappast säga att det inte var någon smaklig höjdare, eller något som fick energin att öka till skyarna. Men det var bara till att kämpa sig upp för Vierramvare igen. Den här gången kändes det som en liten kulle, eftersom man nu hade Kebnekaise att jämföra med. Både upp- och nedgången gick rätt smärtfritt trots den låga farten! Väl nere var det dags för dagens andra lite mer uppseendeväckande händelse: snökanan. För att slippa ta sig upp för Toulpagoune igen skulle vi nämligen åka på rumpan ner för ett snötäcke istället, och det kan ju vara kul. Om det inte är fullständigt snorhala bano till följd av snö som smält av friktionen och sedan fryst igen. Så var fallet den här gången och jag var inte den enda i gruppen som var nära att slå mig halvt fördärvad. Minnet av turen ner är rätt suddigt men det gick snabbt, var omöjligt att bromsa och någonstans mitt i hamnade jag på mage med huvudet nedåt. Jag kommer ihåg att jag undrade när det skulle ta slut, och helt plötsligt kände jag att jag började åka in i människor. "Var hamnade jag?" var det första jag sa när jag öppnat ögonen och upptäckte att ag var omringad av stenar och upprörda människor. Efter att chocken lagt sig och resten av gruppen tagit sig ner var det de sista 3 km kvar. Det var verkligen evighetskilometrar och jag trodde aldrig vi skulle komma hem. Det blev inte lättare av att vi sprang fram, jämfört med hur jag tagit mig fram tidigare under dagen. Så det var riktigt kämpigt sista biten. Väl framme vid fjällstationen var alla supertrötta och efter kvällsmackintag, tvättning och utmattningskräkningar var det bums i "säng" och det tog inte lågn tid innan vi sov.

Igår fick jag tillbaka min loggbok från Kebnekaiseresan. Det var intressant. Det är lite surealistiskt att läsa de där orden man skrev mitt uppe i allting. Det blir som att man är tillbaka i smärtan, tröttheten och kampen uppför detta gigantiska berg (nåja.. med mina mått mätt iaf). Jag blev nästan lite tårögd när jag läste om det, precis som jag var där och då. Konstigt hur associationen fungerar. Jag får liksom samma känsla av att titta på bilder från det där berget, eller om de visar bilder därifrån på TV. Jag har fått någon slags hat-kärlek till det där, så samtidigt som det är det värsta är det det bästa.

Sen fick jag en funderare när läraren som gav mig loggboken sa att "När du skriver din bok sen....". Va? Vänta nu här? Jag skriva en bok? Tja.. Några gånger har det väl hänt att jag haft mina funderingar på att försöka våga sig på en karriär (eller vad det nu blir) som någon slags textskrivare, men ändå. Det är ganska långt mellan att gå i sådana tankar och att ens lärare diskuterar ens framtida verk. Eller det borde vara det i alla fall. Men det var det tydligen inte. Jag, de svenska ordens mästarinna, kan helt enkelt förutspå en framtid som skaperska.

Tack för mig.


Förresten.. Man kanske skulle publicera loggboken här?
Så alla läsare som inte finns kan få se mina bravader menar jag.
Det tål att tänkas på...

Intressant att man kan bygga en blogg på att skriva om hur man har sex med en hockeyspelare (till största del). Och den blir allvarligt populär, kommer upp på listor osv. osv. osv.
Författaren tjänar till och med på det.
Man kanske skulle satsa på något liknande...